Han överlevde terrordådet
Demonstrationer ordnas i Åbo under årsdagen
Ett år efter terrordådet i Åbo känner Hasan Alazawii (bilden) fortfarande av smärtan från det 12 centimeter djupa hugg som han fick då han försökte stoppa gärningsmannen.
Samtidigt menar han att hans tro på samhället har stärkts.
– Det var bra att vi gjorde klart att man inte kan komma hit så där bara och göra illa.
Akutläkaren Juhani Tavasti gav första hjälpen på plats och berömmer de civilas agerande under dådet. – Hjälp på samma sätt om det händer igen. I Åbo fortgår livet för det mesta som vanligt, men somliga talar också om en ökad försiktighet och vaksamhet.
Hasan Alazawii försökte stoppa terroristen på Åbo torg och blev själv ett av offren. När han i rätten kallade gärningsmannen ynkrygg blev den åtalade så upprörd att han fick köras ut. Akutläkaren Juhani Tavasti var bland de första på plats och har gått igenom skeendena för sig själv otaliga gånger.
Skjortan döljer ärret, men värken är konstant. Hasan Alazawii beskriver den som om någon skulle dra honom i den vänstra axeln. Ibland strålar smärtan till.
Så högg Abderrahman Bouanane ocksåett 12 centimeter djupt och 4 centimeter brett sår i honom. Det var närmast ett mirakel att ingen artär träffades.
– Nu måste jag hålla mig vid medvetande, berättar Alazawii att han tänkte när han, och dem han fick hjälp av, försökte få slut på blodflödet.
En ännu starkare känsla var ändå den av ett misslyckande, och han grubblade över de andra offrens tillstånd.
– Min avsikt hade ju varit att få slut på gärningsmannens framfart.
Gav budskap
Åbobon Hasan Alazawii kom till Salutorget fredagen den 18 augusti i fjol när Bouanane precis hade inlett sin knivattack. Två personer dog och åtta skadades – Alazawii är en av dessa målsägande
För någon ett psykiskt krig mot Finland måste man stoppa det och svara med samma mynt.
Hasan Alazawii
om varför han kallade den åtalade knivmannen för ynkrygg i tingsrätten
Folk hjälpte till så väldigt fint. Om man i fortsättningen gör på samma sätt kan det inte bli bättre.”
Juhani Tavasti läkaren som gav akuthjälp på torget
Det var en så märklig tystnad. Lahja Kujala torghandlare, om stämningen på torget dagen efter terrordådet
Jag hoppas att folk inte utnyttjar den tragiska händelsen till att främja sina egna politiska intressen. Å andra sidan har vi ju yttrande- och församlingsfrihet i Finland, vilket innebär att vi inte kan förbjuda demonstrationen.
Minna Arve stadsdirektör i Åbo, inför nazistiska NMR:s demonstration i morgon
– under det som tingsrätten i juni dömde var ett terroristbrott.
Genast förstod han inte vilken typ av dåd det handlade om, men reflexmässigt rusade han till och konfronterade gärningsmannen. När han insåg hur mycket han blödde efter knivhugget måste han ge upp.
Efteråt har han fått flera meddelanden, främst från kvinnor, som tackar honom och säger att de kunde ha varit följande offer, samt från mammor som menar att deras döttrar kunde ha blivit det. Största delen av dem som attackerades var kvinnor.
Alazawii är ändå noga med att han inte vill ha en hjältegloria. När vi träffar honom inför årsdagen på lördag är det i stället andra saker som han hellre lyfter fram.
– Det var bra att vi gjorde klart att man inte kan komma hit så där bara och göra illa. Det är ett viktigt budskap till den som vill skada.
– Samtidigt växte folks samhörighet efter det här. Finländarna visade att vi är ett folk som håller samman, även om man håller fem meters avstånd mellan varandra.
Han ser det också som att ”universum ordnat det bra” i och med att just han, som muslim, var en av dem som var på plats och försökte hindra den radikaliserade gärningsmannen.
När Hasan Alazawii hördes i rätten kallade han gärningsmannen ynkrygg och fegis och upprörde honom så att Bouanane kördes ut ur rätten. Alazawii kom från Irak till Finland som 9åring och talar arabiska lika bra som finska och använde den kunskapen.
– För någon ett psykiskt krig mot Finland måste man stoppa det och svara med samma mynt, förklarar han sin strategi.
Hur har då dådet påverkat dig?
– Jag är försiktigare än tidigare, svarar Hasan Alazawii.
Han talar om en vaksamhet och om att han observerar omgivningen.
Rädsla?
Nej, säger han bestämt. Det känner han inte.
Och även om den herrklädsaffär som han öppnade fem månader efter dådet finns strax invid där allting skedde, säger han att han aktivt låter bli att associera gathörnen och torget med dådet. – Då fördärvas ju platserna. I stället säger han sig vilja visa att det går att resa sig igen, trots skador.
Som att öppna butik, och starta ett klädmärke med samma namn.
Som tidigare, eller inte
På Salutorget i Åbo har solen trängt undan morgonens moln och kommersen pågår, livlig som vanligt.
De arkeologiska utgrävningarna och byggarbetena som ska resultera i en underjordisk parkeringshall, är de enda synliga tecknet på sådant som har förändrats under året. Under ytan varierar erfarenheterna beroende på vem man frågar.
– Visst har knivhuggningarna upprört oss Åbobor väldigt mycket, säger en kvinna som ändå inte vill uttala sig närmare om det. – Det är ett så känsligt ämne. Sirpa Kankare och Lahja Kujala har sålt blommor på torget i ”hela sitt liv”. Fredagseftermiddagen för ett år sedan då gärningsmannen slog till hade de redan hunnit packa ihop och åka i väg. Dagen efter glömmer de ändå aldrig.
– Den var alldeles hemsk. Anhöriga och berörda köpte blommor, säger Kankare.
– Det var en så märklig tystnad, säger Kujala.
Rädslan att något liknande ska inträffa igen finns där, säger de, och de känner ett påtagligt obehag inför lördagens aviserade demonstrationer i staden.
Kajsa Grön som för ett år sedan var abiturient minns oron just den eftermiddagen och de efterföljande veckorna. Nu går hon ändå lugnt här tillsammans med sin kompis.
– Det har satt sina spår, men då det inte pratas så mycket om det tänker jag inte på det som hänt.
På plats som läkare
Under året har akutläkaren Juhani Tavasti återkommit till händelserna i Åbo centrum otaliga gånger. Han är avdelningsöverläkare för akutsjukvården vid Lojo sjukhus,, men arbetar också vid ambulanshelikopterenheten i Åbo på Finnhems, det som tidigare hette Medi-Heli. Han och hans enhet var en av de första på plats när larmet gick.
Skadorna i sig var sådana som han ofta möter i sitt arbete, men omfattningen var exceptionell. Trots det minns han ändå ingen allmän kalabalik på torget. Somliga märkte inte ens vad som pågick tror han, för att inte tala om svårigheten i att greppa en så, som han kallar det, absurd händelse.
– En kniv som medel är ett så tyst och absurt sätt att idka våld.
Ändå var det många som kom till undsättning, och Tavasti lyfter fram den stora betydelse som dessa privatpersoner hade.
– Alla som jag tog hand om hade fått hjälp av andra. Dessutom var hjälpen så sakkunnig som man bara kan tänka sig. Det påverkade offrens möjligheter att klara sig.
Han säger att alla de som sprang efter gärningsmannen och försökte förhindra eller i alla fall fördröja honom också spelade stor roll.
– Det var våghalsigt gjort, men har högt troligt så minskat på antalet skadade och döda.
Även den utredningskommisson som inrikesministeriet har tillsatt lyfter i sin rapport fram de civilas roll.
Juhani Tavasti har flera gånger gått igenom sitt eget agerande och akutarbetet på plats överlag: Finns det någon man kunde ha gjort bättre?
Myndigheter vill lära sig
Han har också ombetts tala hos många myndigheter. Enligt honom finns det ett starkt intresse att ”med hög intensitet” utvärdera och förbättra.
– Det finns en rätt stark konsensus om att direktiven för hur vi ska agera vid storolyckor inte motsvarar scenariot när det handlar om en enskild gärningsman som vill döda så många som möjligt.
På det personliga planet tror Tavasti att han kommit lättare undan än många andra. Dels har han sin professionella roll att luta sig mot, dels visste han att inga anhöriga var på plats. På ansiktsuttrycket hos folk kunde han se vilka som hade det.
Terrordådet har fått honom att reflektera över hur oskyddade vi är, också han i sin yrkesroll på fältet. Och även om han betonar att det är en betydligt större risk att dö av alkohol eller tobak funderar han ändå över om, eller när, något liknande kan ske på nytt.
Åbo stad har bestämt sig för att inte uppmärksamma årsdagen, med motiveringen att ”ett tragiskt brott eller dess gärningsman enligt oss inte förtjänar en minnesdag”. Juhani Tavasti är inne på samma linje.
– Det är en tragisk händelse, men jag skulle inte vilja ge dagen ett symbolvärde. Tycker du i och med det att sådana här artiklar egentligen inte borde skrivas? – Jo, om de går att vinkla på att det var så fint att så många på plats hjälpte till. Hjälp igen om det behövs.