Marscher mot marginalisering
I min hemstad Åbo har det ordnats två olika evenemang med namnet Pride inom de senaste två veckorna. Det första var Åbo Pride, bekant från marscher och fester runtom i världen. Pridemarscherna, som i dag är kända som glittriga och glada marscher för allas jämlika rättigheter, föddes på 60-talet i USA som en reaktion på hur polisen våldsamt marginaliserade lgbt-samfundet. Genom synliga och stora marscher vill man visa att det inte finns något avvikande, skamligt eller marginellt i människors kärlek.
En och en halv vecka senare var det dags för Mad Pride. Mad Pride ordnades första gången i Toronto 1993 och syftet är att rikta uppmärksamhet på psykisk ohälsa. Var femte finländare insjuknar i depression under sin livstid, 700 000 finländare äter psykmedicin och runt tre procent av befolkningen insjuknar i psykos. Psykisk ohälsa och mentala problem angår med andra ord på ett eller annat sätt så gott som varenda finländare. Trots det upplever många insjuknade att stigmatisering är en av de största faktorerna som förhindrar tillfrisknande.
Det finns med andra ord orsak att marschera även för att visa att det inte finns något avvikande, skamligt eller marginellt i psykisk ohälsa.
Trots att psykisk ohälsa angår oss alla på ett eller annat sätt, finns det ändå en kultur av tystnad som måste brytas. Hur ska man bäst stöda en anhörig som insjuknat i depression? Kan man tillfriskna helt och hållet, och hur bygger man sin vardag med sin sjukdom? Det finns många som har frågor som bör besvaras, och många som har historier som bör berättas.
En annan faktor som tyvärr ofta förhindrar tillfrisknande är bristerna i vården. Från att problemen först uppstår tar det ofta för lång tid innan man kommer in i vårdsystemet. Höjningarna av klientavgifterna inom social- och hälsovården samt av självrisken för läkemedel har försvårat situationen för låginkomsttagare med långvariga sjukdomar. De nuvarande social- och hälsovårdsplanerna innebär dessutom att psykvårdstjänster inte kommer att ingå i det serviceutbud som de privata företagen måste erbjuda i social- och hälsovårdscentralerna. Det är tvärtemot den tanke som hela social- och hälsovårdsreformen ursprungligen byggde på, som var att man skall erbjuda även specialiserade vårdtjänster närmare de som behöver hjälp, och stärka vården i såväl hälsovårdscentraler som i till exempel skolor. Nu görs reformen på ett sätt som inte alls tar i beaktande dem som har störst behov av en fungerande vård.
En annan stor fråga är hur man bättre kan öka tillgången på rehabiliterande psykoterapi. Självrisken är ofta mycket hög för personer med små inkomster, trots den ersättning som Folkpensionsanstalten betalar. Kriterierna för att få ersättning av FPA för rehabiliterande psykoterapi betonar även starkt arbets- och studieförmåga. Det är i sig ett skumt uttryck för samhällets syn på vårdens funktion. Psykisk hälsa handlar ju inte bara om att bli frisk för att kunna arbeta igen, utan om vård som är viktig för en människas välbefinnande och framtid helt oberoende av ålder eller eventuell arbetssituation. Rätten till en adekvat och god vård borde ses som en mänsklig rättighet, och inte vara något som man måste kämpa för att få då det annars också är svårt i livet.
”Rätten till en adekvat och god vård borde ses som en mänsklig rättighet, och inte vara något som man måste kämpa för att få då det annars också är svårt i livet.”