Det stumma skriket bakom siffrorna
Tvåhundranittioåtta flygräder mot mål i Jemen enbart i juni. Det blir nästan tio per dag.
För bombningarna står Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, uppbackade av USA, Storbritannien och Frankrike som också förser dem med vapen.
Man kan förstås hävda att de som vill återinstallera Jemens president i hans ämbete har FN:s stöd. Presidenten, Abd Rabbu Mansour Hadi, fälldes från makten 2015 av huthirebellerna, som i sin tur stöds av Iran.
Presidenten har alltså FN:s stöd. Detta används av alla parter som ett beklagligt men nödvändigt argument för allt dödande i ett land där befolkningen är utarmad och utsatt för den ena koleraepidemin efter den andra. Samma FN som har gett sitt stöd åt presidenten har slagit larm om den förtvivlade situation som civilbefolkningen befinner sig i. FN:s generalsekreterare António Guterres har kallat situationen i Jemen för den värsta humanitära katastrofen i världen.
Förra veckan dödades 29 barn under 15 år medan ytterligare 30 skadades i ett av Saudiarabien lett anfall mot en buss med skolbarn som var på väg tillbaka till skolan från en picknick. Bussen hade stannat på ett torg i Dahyan, en del av området kring Jemens huvudstad Sanaa, som kontrolleras av rebellerna, för att barnen skulle få svalka sig med en läsk.
Saudiarabien försvarade sig med att attacken var legitim och en vedergällning för rebellernas tidigare attack i veckan mot mål i Saudiarabien.
FN kräver en opartisk undersökning av händelsen men förslaget godkänns knappast av säkerhetsrådet där tre länder som stöder Saudiarabien sitter som permanenta medlemmar med vetorätt.
Upprörande bilder på svårt skadade och chockade småbarn levde i nyhetsrubrikerna i en dag eller två. Lika fort hade omvärlden glömt de 55 människor och 130 skadade i en tidigare saudiledd attack mot ett fisktorg i hamnstaden Hodeidah, en annan stad i det rebellkontrollerade området.
Via Hodeidah kommer den största delen av den internationella hjälpen in i landet. Ständiga strider gör logistiken svår. Det sägs att rebellerna är villiga att gå med på att hamnen och staden skulle ställas under FN:s styre men att detta inte passar Saudiarabien.
Men huthirebellerna är inga fredsduvor med olivkvist i näbben de heller. Missilattacker mot saudiska oljetankrar tvingade Saudiarabien att tillfälligt inställa sina oljeleveranser och huthirebellerna anklagas likaledes för att inte följa internationell lag om att civila ska skyddas i krig.
Av de 298 flygräder mot mål i Jemen som utfördes i juni av den saudiledda koalitionen uppges en tredjedel ha riktats mot bostadsområden, alltså civila mål.
Internationella Rödakorskommittén ICRC, Unicef och flera andra humanitära organisationer försöker förgäves – så verkar det åtminstone – skapa ett medvetande på internationell nivå om den humanitära katastrofens omfattning.
Kommentatorer i brittiska medier ställer sig kritiska till sin egen regerings vapenleveranser till Saudiarabien och USA får kritik för att inte ställa sig bakom kravet på en opartisk utredning av den saudiska attacken mot skolbussen. ”Saudiarabien är en viktig allierad”, sade Vita husets presstaleskvinna och underströk att USA därför tror på saudiernas version av händelseförloppet.
Fredsutsikterna då?
Försök har gjorts, 2015 i Schweiz och 2016 i Kuwait. FN:s specialsändebud den brittiske diplomaten Martin Griffiths, meddelade i månadsskiftet att ett nytt försök till fredssamtal kommer hållas i Genève den 6 september.
Att saudierna ändå kort därpå genomförde attacken mot fisktorget i Hodeidah har uppfattats som en provokativ aktion och väckt farhågor om att alla parter kanske inte är särskilt intresserade av att sätta sig ned vid förhandlingsbordet.
Mer än 10 000 människor har mist livet i konflikten sedan 2015, en stor del av befolkningen svälter, det råder brist på mediciner och alla förutsättningar för ett vad man kunde kalla normalt liv. Förutom flygräder pågår strider inne i städerna och i områdena omkring Sanaa. För de 400 000 invånarna som ännu är kvar i Hodeidah är situa tionen katastrofal. För de över 50 000 hushåll som har lämnat sina hem i ett försök att komma undan striderna är situationen kanske ännu värre. Bakom alla dessa siffror finns en verklighet som inga siffror i världen kan beskriva. Som i så många andra stora katastrofer fungerar statistiken och årtalen också i Jemen nästan som en dimridå som skyler en fruktansvärd tragedi med långtgående följder.
De pågående, för att inte tala om frikostiga, vapenleveranserna till de krigförande parterna är ingen lösning. Därför borde de länder som förser Saudiarabien och rebellerna med vapen upphöra med leveranserna åtminstone tills vapnen tystnat i Jemen.
Likhetstecken sätts mellan Jemen och radikala islamitiska rörelser. Den parallellen är inte helt tagen ur luften. Attacken mot det amerikanska krigsfartyget USS Cole i oktober 2000 när fartyget var inne i staden Aden i Jemen för tankning satte djupa spår. Sjutton amerikanska soldater dödades och över trettio skadades i attacken som terrornätverket alQaida tog på sig ansvaret för.
Men när befolkningen inte upplever annat än fattigdom, krig och hopplöshet stärks grogrunden för radikala rörelser. Inte tvärtom.
Mera uppmärksamhet och stöd behövs för att fredstrevaren i Genève verkligen blir av.
Som ett tillfälligt och rätt kort nedslag i andras verklighet med en kall statistik över dödade och sårade. Så blir vår upplevelse av krig alltför ofta. Vidden av det hela uppfattar vi sällan. YRSA GRÜNE-LUOMA frilansjournalist med utrikesoch säkerhetspolitik som specialområde