Den italienska operans rötter
Den italienska ensemblen för tidig musik, Il pomo d’oro, presenterade åtta operaprologer på Åbo musikfestspel. Under Enrico Onofris ledning ackompanjerade ensemblen sopranen Francesca Aspromonte smidigt, aktivt och balanserat.
KONSERT
Il pomo d’oro,
dirigent Enrico Onofri, solist Francesca Aspromonte, sopran. Monteverdi, Caccini, Cavalli, Castello, Ferrari, Cesti, Stradella, Scarlatti. Åbo musikfestspel i Akademihusets solennitetssal 15.8.
■ Wagner må säga vad han vill, opera är en italiensk konstform, född, uppvuxen, mogen och något överviktig just i Italien. Den italienska ensemblen för tidig musik, Il pomo d’oro (namnet ha man tagit från Antonio Cestis opera med samma namn och en speltid på två dagar!), välkänd för Åboborna, presenterade denna gång inga operor men åtta operaprologer. Tydligen räknade tonsättarna med att publiken ännu var ovan med den nya musikdramaformen och fann sig nödgad att presentera och försvara vad man ställt till med.
En operaprolog från tidig barock består vanligen av en kort instrumental introduktion, sinfonia, toccata, varpå musiken, målarkonsten eller freden vaknar och tar till orda i en aria. Den originellaste texten var säkert Francesco Sbarras La gloria Austriaca (Österrikes ära) till Pietro Antonio Cestis opera Il pomo d’oro.
Programmet var pedagogiskt och kronologiskt upplagt och man kunde ana hur tonsättarna frigjort sig från den stränga renässanspolyfonin till förmån för en vildare, friare och deskriptiv musik. Il pomo d’oro består av endast åtta musiker, tre violinister, bland dem ledaren Enrico Onofri, två cellon (gambor?), en kontrabas (såg modern och imponerande ut), luta och cembalo. Det betydde att vi aldrig hörde de trumpeter som programtexten utlovade i Claudio Monteverdis Orfeus och jag kan föreställa mig att de italienska musikerna förhållit sig ganska fritt till nottexten vilket torde vara helt stilriktigt. Man tager vad man haver.
Under Onofris ledning ackompanjerade ensemblen sopranen Francesca Aspromonte smidigt, aktivt och balanserat. Onofri dirigerade ivrigt även när sopranen sjöng ackompanjerad endast av en continuogrupp med luta och cello. Två rent instrumentala stycken, Dario Costellos Sonata a quattro samt Alessandro Stradellas Sinfonia a-moll visade att tonsättarna nog kunde skriva idiomatisk stråkmusik men de korta avsnitten och abrupta förändringarna antydde också att man i själva verket kände sig lite vilse utan text.
Francesca Aspromonte var ensemblens prima inter pares. Hennes röst var vid behov stor och bärande, tonbildningen raffinerad med en skickligt anpassad dynamik och behärskad vibratoteknik. När musiken närmade sig högbarock blev de vokala kraven allt virtuosare – Benedetto Ferrari: Amanti, io vi sà dire – en utmaning Aspromonte accepterade närmast med glädje. Henne vill jag höra mera av.