Klimatet tar plats i konsten
I takt med att människan har fått upp ögonen för hur hon påverkar klimatet har det blivit vanligare att konsten tar en klimataktiv roll. Med tiden har konstnärer och forskare närmat sig varandra och i dag är skillnaden dem emellan knapp. Att göra konst av
Konstnärer som har tagit in klimatet och klimatförändringen i sin konst är just nu i hetluften. Ett exempel är den svenska klimataktiva konstnärsduon Bigert & Bergström. – Vi har alltid sysslat med det här, men nu har vår konst hamnat i brännpunkten, säger Mats Bigert.
År 2015 placerades 500 kvadratmeter reflekterande skuggväv på toppen av Kebnekaise för att stoppa avsmältningen orsakad av klimatförändringen. Ett solklart forskningsprojekt, eller hur? Fel. Väven placerades där av den klimatengagerade konstnärsduon Bigert & Bergström och är ett av deras mest kända konstprojekt.
En projektion av Times Square under vatten då – är det konst eller forskning? Även det är konst, denna gång av konstnären Mel Chin för att belysa hur New York skulle se ut om havsnivån fortsätter att stiga. Samma sak gäller tolv grönländska isblock placerade i formen av en klocka i Paris under klimatmötet 2015, en hundra år gammal isbjörn täckt av bildäck samt 1 600 papier maché-skulpturer i form av pandor – samtliga skapade av konstnärer för att sätta ljuset på den av människan orsakade klimatförändringen.
Solrosfrön i protest
Att sätta ett ändamål i fokus genom att göra något uppseendeväckande, till exempel klä in Sveriges högsta berg i tyg, är inget nytt. Ta till exempel konstnären Anna Odell som 2009 fejkade ett psykiskt sammanbrott för att visa hur brutalt vi behandlar människor som behöver hjälp. Eller den kinesiske konstnären Ai Weiwei som lät tillverka 100 miljoner handmålade solrosfrön i porslin i protest mot att Kina överger sitt traditionella hantverk till förmån för massproduktion.
Medan politisk konst har en historia som sträcker sig några hundra år tillbaka i tiden fick kopplingen konst och klimat inte liv förrän på 1960-talet.
Det var först då som forskningen lyckades kommunicera ut att människan var ansvarig för vad som höll på att hända med planeten. Det dröjde inte länge innan den nyfunnna oron för klimatet började avspegla sig i konsten.
– Under 1960-talet börjar man inom vetenskapen uppmärksamma att det finns ett klimathot och att människan har större påverkan på klimatet än vad man tidigare har kunnat bevisa. Det har bland annat att göra med att man nu har datorer som kan bekräfta tidigare uträkningar. Detta avspeglas såklart i samhället och snart växer det fram en klimat- och miljöengagerad konst som är ganska stark, säger Moa Petersén, lektor i digitala kulturer vid Lunds universitet.
Vetefält på Manhattan
Vetenskapen var dock inte helt enig om var hotet kom ifrån, bara att människan var inblandad. Kanske var det just därför som den första större yttringen av klimat- och miljöengagerad konst visade sig i form av ”land art”, det vill säga konst skapad av och i naturen.
En av förgrundsgestalterna under denna period är Robert Smithson. Hans verk Spiral Jetty av lera och sten i en saltsjö i Utah har en given plats i den klimatengagerade konstens historieskrivning.
På 1970-talet började forskare att undersöka ekosystemens känslighet och ännu fler studier bekräftar allmänhetens och konstnärernas oro. Detta leder till att konstnärerna blir ännu mer engagerade, vilket gestaltar sig i en betydligt mer grubblande
konst. På 1980-talet övergår grubblandet i en slags aktivism och konstnärerna blir mer inriktade på att påverka och influera.
– Konstnärerna pekar gärna på hur människor ska förändra sitt beteende, till exempel konsumera mindre. Det har att göra med att man nu med säkerhet vet var hotet kommer ifrån och att man kan börja agera för att avvärja det, säger Moa Petersén.
Ett talande exempel på 1980-talets klimatengagerade konst är konstnären Agnes Denes verk ”Wheathfield – a confrontation”. 1982 planerade konstnären ett 8 100 kvadratmeter stort fält med vete på en ödetomt vid Wall Street på Manhattan. Skörden skeppades till 28 olika städer i en utställning som fick det symboliska namnet ”The International Art Show for the End of World Hunger”.
– Vetefältet är ett fantastiskt exempel på ett verk som vi i dag klassar som klimatengagerad konst. I konceptbeskrivningen till verket lägger Agnes Denes vikt på prioriteringar och resursfördelningar, men så här i efterhand aktualiserar hon frågor som är viktiga för vår tids klimatdebatt.
Under 1990-talet blir den miljöoch klimatengagerade konsten sakpolitisk och konstnärerna börjar fokusera på enskilda katastrofer såsom utrotningen av en viss djurart, försurade sjöar och förlusten av den biologiska mångfalden. Med tiden inser dock både forskare och konstnärer att många bäckar små bildar en stor å och dagens klimatengagerade konst är därför ett stort kluster av återgivna problem.
– Olika nivåer av problemet har lyfts upp under olika tider och mycket av 1970-, 1980- och 1990-talens miljöengagerade konst kan därför i dag tolkas som klimatengagerad konst – även om inte ordet klimat använts aktivt av konstnärer förrän under 2000-talet, säger Moa Petersén.
Även i dag finns dock trender varav plast är den allra senaste. Ett exempel är konstnären Chris Jordans fotografier av döda albatrossungar vars magar är fulla av plast. Projektet, som går under namnet ”Midway: message from the gyre”, visar hur tusentals albatrossungar på ön Midway i Atlanten har dött av svält på grund av att de har blivit matade med plast i stället för med fisk.
Plasttrenden syns
Några av Sveriges för tillfället hetaste klimatengagerade konstnärer är konstnärsduon Bigert & Bergström (de med tygstycket på Kebnekaise) och under året är de aktuella med minst fyra separata utställningar som alla har klimatet som gemensam nämnare.
En av utställningarna, The Weather War, finns på Skissernas Museum i Lund och ställer frågor kring människans förmåga att påverka väder och klimat. Här finns förutom en replika av den reflekterande Kebnekaiseduken bland annat plexiglaslampor formade som saltkristaller och ett enormt svart klot i plast döpt till ”Problemet”.
– Vår konst har hamnat i brännpunkten i och med att ämnet har blivit så aktuellt. Vi har ju alltid sysslat med det här, men om klimatförändringen tidigare mest har varit en hypotetisk fråga vet man i dag med 99,9 procents att människan påverkar klimatet. Därför är det en av vår tids mest brännande frågor och extremt viktigt att diskutera genom vår konst, säger Mats Bigert.
Han tror även att konstnärsduons popularitet beror på att deras konst är upplevelsebaserad, vilket innebär att besökaren får uppleva frågeställningen med alla sina sinnen.
– Vi brukar kalla våra utställningar för ”sinnesundersökningar”. Vad händer till exempel om man sätter upp en äggformad bastu i Kiruna? Vad känner människor då? Det är nog det som är mest intressant just nu, att det finns en enorm nyfikenhet hos människor att uppleva saker på riktigt, i verkligheten, bortom institutionerna.
På utställningen på Skissernas museum finns också något som ser ut som en gigantisk plastlur monterad på ett släp. Det är en skulptural tornadofångare tänkt att generera elektriska fält på 100 000 volt vilket rent teoretiskt skulle kunna avleda en tornado. Maskinen bygger på idéer från en rysk forskare och verkar vid första anblicken vara både för liten och för skör för att kunna göra någon större påverkan på en tornado. Men skam den som låter det första intrycket avgöra.
– Kriser föder nya innovationer. Om vi ska klara klimatmålen räcker det inte att ställa om till grön energi, vi måste seriöst börja diskutera dessa knasiga maskiner. Jag tycker personligen att konst och vetenskap hänger ihop, att de blir mer och mer sammanlänkade och jag vet egentligen inte varför man särskiljer dem längre.
Enligt honom är det framför allt tekniska innovationer som balanserar på gränsen till konstnärliga projekt. Förr i tiden, till exempel under renässansen var det inte ovanligt att konstnärer och vetenskapsmän utvecklade saker tillsammans. Mats Bigert menar att vi i dag kan se en slags återgång i och med allt flera tvärvetenskapliga projekt.
– Jag läste nyligen om ett projekt där man försöker att återskapa is i Arktis. Det låter ju som ett konstprojekt, men det är vetenskapsmän som ligger bakom.