Stjärneleven Hasans familj försvunnen
Rösten avslöjar Hasan Khademi, 20. Den smittande glädjen för ett halvår sedan har förbytts i något ångestfyllt. Stjärneleven och lärarnas favorit i Kalevan lukio i Tammerfors är fylld av oro.
■ – Jag har inte hört av min familj på ett par månader, säger Hasan Khademi med låg röst.
Mamman och syskonen flydde från Afghanistan till Iran och Hasan har lyckats hålla kontakt med sina kära ända sedan han kom till Finland med den stora flyktingvågen 2015.
Men sedan början av sommaren får han inget svar på sina samtal.
Sorgen och saknaden är hans största, men inte enda bekymmer. Utvisningshotet vilar som ett tungt ok över honom. Med hjälp av lärare, kompisar och deras familjer har han överklagat utvisningsbeslutet, men avgörandet dröjer.
– Det försvårar koncentrationen, men jag måste fortsätta att kämpa med studierna. Det finns inget annat alternativ.
HBL berättade i våras om Hasan och intervjuade hans lärare som samtliga intygade att de aldrig träffat på en motsvarande begåvning.
– När jag kom till Finland i augusti 2015 kände jag bara till bokstäverna i mitt namn. Jag hade aldrig lärt mig matematik eller över huvud taget några andra skolämnen, berättade Hasan då.
Han hade gått två år i skola i hemstaden Mazaar-e-Sharif. Undervisningen bestod av att studera Koranen. Matematik och språk var okända fenomen.
På mellanbetyget i gymnasiets första årskurs kunde han ändå visa upp idel 8:or, 9:or och 10:or.
Hemstaden ansågs trygg
Läraren i filosofi, Jari Keinänen, berömde hans känsla för språkets nyanser. Engelska hade han aldrig läst, men kom så snabbt in i språket att han lyckades dra med sig andra mindre försigkomna elever. Läraren i geografi, Saara Lukkonen, intygade att hon aldrig mött en lika vetgirig elev och rektorn Eeva-Helena Pellikka kallade honom en ”målmedveten solstråle”.
■
Just nu är det svårt att få fatt i solstrålarna. Hasan tyngs tydligt av allvaret.
– Jag har flera gånger varit i kontakt med Migri för att höra om man fattat något beslut om jag får stanna eller inte, men ingenting.
Hasan var femton när han bestämde sig för att fly från hemstaden. Han tog sig till Iran, jobbade ihop pengar för att kunna betala en människosmugglare och lyckades efter många om och men ta sig till Turkiet och Grekland och sedan småningom till Finland.
Det var på en folkakademi i Savolax det plötsligt gick upp för Hasan att skola och studier var hans grej. Han lärde sig snabbt och klarade av grundskolan på sex månader med medeltalet 8,5.
Allt såg ljust ut tills Migri bestämde att han skulle utvisas. Hasans afghanska kompisar fick stanna, men hans hemstad Mazaar-e-Sharif ansågs av Migri för såpass trygg att han kan skickas dit.
Kruxet är att hela hans familj lämnat staden. I praktiken känner han ingen där mera.
Tar en dag i taget
Han har börjat andra året i gymnasiet och studentexamen hägrar. Han får bo i ett eget rum hos ett äldre par i Tammerfors. Alla de yttre betingelserna är ljusa och positiva. Men oron för familjen och det egna ödet är hela tiden närvarande.
– Samhället skulle tjäna på att utvisa mig i stället. Vår flyktingpolitik borde vara lite mer självisk. De som har integrerats och har mycket att ge vårt samhälle borde få stanna, som hans lärare Juha Heinonen sade i våras.
Hasans framtid ligger i händerna på högre makter. Han, lärarna och vännerna kan bara leva en dag i taget och hoppas.
Som framgår av artikeln invid är varken Mazaar-e-Sharif eller Afghanistan överlag en trygg plats för någon människa.
STEFAN LUNDBERG