Samhället ska ta hand om oönskade barn

ABORT Våra medier är etiskt upprörda. Utrikesminister Soini har skändat kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och om liv och död för sitt ofödda barn. Han har missbrukat sin ministerfullmakt och smutsat Finlands rykte som en humanitär och frisinnad stat, han är en religiös papistisk fanatiker. Han har publikt motsatt sig fri abort i flera länder. SDP vill att riksdagen ger honom sparken. Till vad har han tagit ställning?

Riksdagsledamot Päivi Räsänen har som läkare beskrivit vad abort är. Abort är att aktivt döda ett ofött barn.

Det kan ske genom att kvinnan intar en drog, en läkare avlägsnar fostret eller så att en ”klok gumma eller gubbe” anlitas med risk för moderns liv. Finlands lagliga aborter har sjunkit under 10 000, rapporteras det. Alternativt kunde man ha rapporterat att under 10 000 ofödda barn dödats. De hade varit ett tillskott då födelsetalet sjunker.

Soinis och Räsänens uppfattning om när livet börjar skiljer sig från lagstiftarens och mediernas.

De senare hänvisar till en överenskommen graviditetsvecka och tar inte ställning till frågan om fostret då är en människa eller en cellklump. Biologiskt inleds livet då en befruktad äggcell genom att dela sig visat sig livsduglig. Vad som sedan sker intill födelseögonblicket 9 månader senare är endast biologisk utveckling. När skall man avbryta den processen utan att utföra ett mord? Modern är ensamt ansvarig för barnet intill födelseögonblicket. Därefter delar hon ansvaret med fadern (om känd), familjen, släkten, kommunen och hela samhället.

Om graviditeten utgör medicinsk fara för moderns liv, eller om den ofödde är oförmögen till liv efter födelsen, är det moderns rätt att med samhällets hjälp besluta om abort. Jag har förstått att varken Soini eller Räsänen motsätter sig. Men om modern av sociala skäl inte vill föda, är situationen svår. För ung, ensam, för fattig, för sjuk, mitt i karriären, våldtäkt, otrohet, skälen kan va-

ra många och mycket vägande. Men att döda får inte vara lösningen.

Modern måste ges ett alternativ som inte medför social stigmatisering.

Det är samhällets ansvar att ta hand om ett barn som inte är önskat. Tidigare fanns i klostren en lucka, där nyfödda anonymt kunde lämnas. Nu borde det skapas en organisation, som konkret tar ansvaret för den nyfödde, ordnar med adoption eller så ser till att barnet får en människovärdig tillvaro. Barnhemsbarn har en dålig klang. Dagens etiska samhälle bör kunna hantera situationen så, att barn och mor kan återförenas med tiden eller så att barnen utan stigma utvecklas till samhällsdugliga individer. Detta kostar skattepengar, men frigör modern från psykiskt trauma, läkaren från etiskt dilemma och ger samhället den mänskliga resurs som är hela livets mening och grund.