Stad och land

”Konflikten mellan stad och land uppstår alltså inte mellan två olika människogrupper som saknar gemensamma intressen, utan är, som många andra samhälleliga konflikter, ofta en skrivbordsprodukt som uppstår när skattepengar ska fördelas för olika ändamål.”

NORA HÄMÄLÄINEN

är forskare i filosofi.

Senast kring midsommar dyker stugbilderna upp på sociala medier: stilla sjö med ett terrassräcke i förgrunden, barn som spexar på en brygga, solnedgång i blåbärsriset, pappa visar upp gäddan. Snart efteråt kommer diskussionen om landsbygdens framtid, såväl i Finland som i Sverige.

Från Dagens Nyheter i fjol hittar jag en ledare med den rafflande rubriken ”Hela Sverige kan inte leva” (26.7.2017). Innehållet är mindre radikalt: ett vagt formulerat försvar av nedläggningar av skolor och vårdenheter av kostnadsskäl, eller om centraliserade lösningar ger bättre kvalitet på servicen, och därefter ett slag för snabba bredband och goda kommunikationer för att möjliggöra pendling. Skribenten är alltså inte ute efter att döda valda delar av landsbygden, utan betonar bara att det inte finns skäl att ”sätta in permanent konstgjord andning”.

Ungefär så brukar det låta också när finländska medier tar upp frågan om landsbygdens fortsatta liv. Lokala tjänster har sina försvarare, men det etablerade förnuftets röst säger ändå att utvecklingen är mot centralisering, urbanisering och bortrationalisering. Resonemanget är ofta detsamma vare sig det handlar om att flytta en hälsocentral till en regional centralort, eller om att lägga ner en regional utbildningsenhet och ”flytta” utbildningen till någon av de stora städernas skolor eller universitet.

Därför var det kanske en del som överraskades av den undersökning som Taloustutkimus gjorde på Yles begäran (23.7.2018). Enligt den vill fyra av fem finländare att staten ska garantera samhällsservice så att hela landet kan hållas bebott. Även i Helsingfors och Nyland anser 69 procent så här och tanken har starkt stöd också bland dem som röstar på traditionellt stadscentrerade partier.

Man ska kanske inte dra för långt gående slutsatser av det här, men resultatet antyder att relationen mellan stad och landsbygd kanske ser annorlunda ut och är mindre polariserad än man lätt tror. I ett land med en dryg halv miljon sommarstugor på 5,5 miljoner människor har de flesta stadsbor en eller annan förankring på landsbygden. Sommarbilderna på Facebook vittnar inte bara om en banal samstämmighet i estetik, utan om en konkret, återkommande urban närvaro på landet.

Det här är förstås inte samma sak som att leva hela sitt liv på landet, att hitta arbete, uppfostra sina barn och åldras där. Men ganska många stadsbor drömmer om en flytt till landet, om inte för gott, så åtminstone för en tid efter pensioneringen, eller under föräldraledigheten, eller om jobbet tillåter.

Det är inte likgiltigt för sommargäster och andra mer tillfälliga invånare om bybutiken finns kvar, om det går att få hantverkare för reparationer, om gamla miljöer står och förfaller, om närmaste läkarstation försvinner, om det finns kulturella aktiviteter, byaföreningar, djur och upptrampade stigar.

Konflikten mellan stad och land uppstår alltså inte mellan två olika människogrupper som saknar gemensamma intressen, utan är, som många andra samhälleliga konflikter, ofta en skrivbordsprodukt som uppstår när skattepengar ska fördelas för olika ändamål. Hur mycket ska ”vi” betala för att ”de” ska bevara tjänster, förmåner, rättigheter.

I den här formen påminner den om de konflikter som ibland, särskilt av borgerliga debattörer, målas upp mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare, mellan arbetande och arbetslösa, mellan privatanställda och offentliganställda, där den ena gruppen framställs som ”närande” och den andra som ”tärande”, utan att man ser närmare på hur de olika grupperna dynamiskt hänger ihop med varandra, och vad de i själva verket bidrar med.

En lite annan skepnad får konflikten mellan stad och land när man anlägger ett miljöperspektiv på den. Det har länge varit en typ av vedertagen sanning att ett liv i staden ger mycket mindre ekologiskt fotavtryck: på landet har man ju ofta större och mer energikrävande bostäder och man kör mera bil. Men för att räkna ut hur det förhåller sig måste man beakta lite mer än boende och arbetsresor: hur människor konsumerar, hur mycket uppvärmda lokaler utanför hemmet de använder och vart de reser på semestern, bland annat. Är man hemma och tar hand om sina odlingar, eller flyger man till Mallorca.

Man måste också beakta miljökonsekvenserna av omställningen, då fullt fungerande husbestånd och infrastruktur överges till förmån för nybyggen i de större städerna.

Det som saknas både i tärandeperspektivet och i miljöperspektivet är tanken om landsbygden som lika mångfaldig och föränderlig som staden. Man ser stadsbor som dynamiska och mottagliga för det nya, medan landsortsbor presenteras som bakåtsträvande bönder eller bortglömda peräkammarinpojkar. Men livet på landet har alltid byggt på olika näringar. Jordbruk har kompletterats med hantverk, skogsarbete och industri, och liksom i staden jobbar allt fler i dag inom service. Också det här kommer att förändras.

Då allt fler företag i dag avstår från egna arbetsrum för de anställda och satsar på distansarbete, uppstår nya möjligheter att försörja sig utanför storstadsområdena. Ett hem på landet kan också i dag vara en god utgångspunkt för ett nystartat företag: med rimligare levnadskostnader är pressen på omedelbar lönsamhet mindre. För konstnärer, frilansskribenter, akademiker och människor i andra kreativa men osäkra yrken kan landsbygden vara ett gott alternativ till städernas trånga lägenheter och höga hyror. Intresset för ekologisk odling och småskalig djurhållning skapar också nya arbetstillfällen.

För att det här ska fungera behövs det förstås någon typ av offentlig satsning på en levande landsbygd.

Ser man på miljöperspektivet behöver folk på landet precis som folk i staden ett strukturellt stöd för att inrätta sina liv på ett mer miljövänligt sätt: minska på bilkörning och onödiga resor, installera mer miljövänliga värmekällor i hus och husbolag, konsumera och producera mer miljövänlig mat. Att lösningarna kan se olika ut i staden och på landet torde vara självklart.