NEKROLOG

Fil.mag. Lars-Johan Schalin avled efter en kritisk försämring av en mångårig blodkärlssjukdom. Han var vid sin bortgång 87 år gammal.

Han var född som den äldre av två bröder i en jägarofficers familj i Helsingfors. Efter några års vistelse på 30-talet i Immola, med anknytning till flygvapnet, återvände familjen till huvudstaden där Lars-Johan 1949 avlade studentexamen vid Svenska Normallyceum. Därefter inledde han studier i psykologi vid Helsingfors universitet, under vilka han tidvis arbetade som psykolog vid Nickby sjukhus. Arbetet innebar också samtalskontakter med de psykodynamiskt orienterade psykiateröverläkarna Johan Runeberg och Oscar Parland, vilket stödde Schalins dragning i psykoanalytisk riktning.

Uppmuntrad av föregångarna Tapio Nousiainens, Stig Björks, Pentti Ikonens och Veikko Tähkäs exempel beslöt Schalin att söka sig utomlands för att få den IPA-godkända psykoanalytikerutbildningen som inte då ännu fanns i Finland. Schweiz visade sig vara det framkomliga alternativet och 1957 reste Lars-Johan dit med sin familj, Yvonne och Christel.

Äktenskapet som vid Schalins död varat i 65 år, ingicks 1953 och gav föräldrarna fyra barn. Under vistelsen i Schweiz levde familjen i stor utsträckning på Yvonnes inkomster som språkkunnig bankanställd i Zürich.

Efter återkomsten till hemlandet 1960, som yngre medlem av den schweiziska psykoanalytiska föreningen, påbörjade Lars-Johan som kollega till Björk, Nousiainen och Ikonen sin psykoanalytiska mottagning. Efterhand anslöt sig även andra utomlands utbildade till kretsen så att den 1963 kunde inleda sin första kurs i psykoanalytisk utbildning i Finland, snart med Schalin som en av utbildarna.

Hans insatser i den expansion psykoanalysen upplevde i vårt land under decennierna efter 1960 är anmärkningsvärd och betydelsefull. Han var ordförande för föreningens utbildningsutskott i nio år och ledde organisationsarbetet för kandidaturval, seminarier och handledning. Ett mått på utvecklingen var att majoriteten av landets psykiatriprofessurer hade psykoanalytisk utbildning och antalet föreningsmedlemmar översteg tvåhundra i slutet av seklet. I ett flertal vetenskapliga publikationer och i två böcker, Narsismin kohtaloita (1986) samt Perheen ihmissuhteet (1991), fördjupade sig Schalin i både allmänmänskliga teman och specifika frågeställningar. Särskilda ämnen var familjens relationer, faderlöshet, narcissism, avund och åldrande.

En annan tyngdpunkt för LarsJohan gällde utbildningen av psykoterapeuter på svenska. Det skedde i början i samarbete med Folkhälsan och senare inom Finlands Svenska Psykoterapiförening med Schalin som dess långvariga ordförande. Där har ett sjuttiotal psykoterapeuter fått sin utbildning, varav ett antal med inriktning på barnoch ungdomspsykoterapi.

På fritiden var Lasse en värnande familjefar som älskade skärgården och att vistas på sitt sommarställe Hällebo på Sandholmen i Sibbo. Till hans intressen hörde förutom segling, historia, musik och litteratur även politik och sport. Som ung skrev han också dikter som familjen fortfarande kan glädjas åt.

Lasses personlighet hade på många sätt påverkats av utvecklingen i miljöer med dominerande maskulina inslag. Så var fallet i hans ursprungsfamilj och skolgången i en pojkskola. Konsekvenserna var att han inte var rädd för att fatta beslut och för att stå upp för dem, ett drag som var värdefullt i psykoterapeutiska miljöer där man ofta driver en hållning av passivt avvaktande för långt. Han var en orädd, beslutsfattande och ansvarsbärande ledarpersonlighet. Han sörjs närmast av hustrun Yvonne och barnen Christel, Désirée, Camilla och Stefan med familjer.

Lasses minne kan hedras genom ett bidrag till Finlands Svenska Psykoterapiförening FI5940550010906754 i Aktia.