Gustafsson och Potkonen tar ett steg i taget mot OS
Mira Potkonen och Elina Gustafsson har fått smaka på EM-guldet och hungrar nu efter mer. OS 2020 hägrar redan i tankarna, men vägen till Tokyo kantas av delmål i form av träning, mästerskap och tuffa asiatiska motståndare.
Mira Potkonen och Elina Gustafsson tog varsitt guld i EM i Bulgarien i juni. Trots att boxningsdamerna fortfarande får ta emot gåvor, lovord och blommor under medaljkaffet som ordnas i Helsingfors blickar kämparna redan framåt – mot OS.
Potkonen, 37, och Gustafsson, 26, befinner sig i relativt olika skeden av sina karriärer, men bägge utbrister att EM-guldmedaljerna inte kom en dag för tidigt.
– Jag måste medge att det var på tiden, skrattar Potkonen som segrade i 60-kilosklassen och fortsätter:
– Jag har vistats vid toppen såpass länge utan att ha fått kliva upp på den högsta pallen. Nu kunde jag nöjt ta semester.
– Boxats har jag gjort i sex år och efter 80 matcher var det verkligen läge för guld. Samtidigt så förväntade sig ingen annan guldet förutom jag själv, berättar Gustafsson som var bäst i 69-kilosklassen.
Men nu börjar guldfirandet lida mot sitt slut och blickarna riktas redan framåt. I höst är det dags för VM i Indien. Före det åker duon till USA, närmare bestämt Colorado Springs för ett träningsläger på hög höjd. Det är dock OS i Tokyo som är huvudmålet för båda två.
– OS är det huvudsakliga målet. I allmänna turneringar kan jag boxas lite mer avslappnat eftersom de är förberedelser för Tokyo, men i EM och VM finns fortfarande utrymme för satsning då jag ännu inte är världsmästare och vill självklart bli det, säger Potkonen.
– Mitt mål är alltid att vinna, annars skulle det ju inte finnas någon idé med att åka till VM. Jag hoppas bara på att få drabba samman med några asiatiska boxare innan mästerskapen. De är svåra motståndare och i förra VM förlorade jag just mot en asiat, säger Gustafsson.
Vad gör just boxare från Asien till tuffa motståndare? – De har en annorlunda stil. De är långa och hala, vi kallar dem för fäktare, skrattar hon.
– Men sen igen så spelar det ingen roll, jag är medveten om deras stil. Vad som än komma skall så klarar jag av det.
En dag i sänder
Både Potkonen och Gustafsson poängterar att även om OS ligger i fokus är det inte något de tänker på varje dag då de vaknar. De följande två åren är en resa och en mycket viktig förberedelse för Tokyo. Och så ska vi inte glömma att man först måste kvala för en OS-plats, påminner
Självklart vore det kul att fortsätta vinna, men jag tar ingen press och det är ingen katastrof ifall jag skulle förlora. Mira Potkonen Boxare
Vi lägger inte vikt vid att segra 100 matcher i följd – den statistiska förlusten kommer ju oavsett i något skede. Maarit Teuronen Tränare
boxarna. Duon kan dock se tryggt mot de kommande utmaningarna då tränaren Maarit Teuronen har stenhård koll på färden mot Tokyo.
– Vi kommer att gå framåt steg för steg. Jag har lagt upp delmål och vi satsar först på att uppnå dem och sedan gå vidare, kommenterar Teuronen som även själv gjort karriär i ringen.
– Vi kan inte påverka det som sker om två år på något annat sätt än med det som vi gör i dag. Självklart ligger fokuset på att vi ska vara i så god form som möjligt då OS nalkas.
I och med åldersgränsen för OSboxning, 40 år, kommer Tokyo vara sista tillfället för Potkonen att ta OS-medalj.
– Jag kan tävla fram till november under OS-året och om jag vill kan jag delta i några avslutande tävlingar efter Tokyo, men därefter kommer gränsen emot.
Om att ta en förlust
Potkonen befinner sig för tillfället i en otrolig segerserie: 48 matcher utan förlust. Boxaren och tränaren säger sig inte ta någon press för att upprätthålla formen, men det är ett klart tecken på att Potkonen går in i VM i toppform.
– Självklart vore det kul att fortsätta vinna, men jag tar ingen press och det är ingen katastrof ifall jag skulle förlora. Helst inte i något mästerskap dock, skrattar Potkonen.
– Vi har diskuterat saken med Mira och jag har frågat henne ”vad händer sedan då du förlorar?”. Hon svarade att ingenting, då måste man bara göra saker och ting bättre för att åter segra. Vi lägger inte vikt vid att segra 100 matcher i följd – den statistiska förlusten kommer ju oavsett i något skede, kompar tränare Teuronen.
Framtiden öppen för Potkonen
Efter OS i Tokyo är allt fortfarande öppet för Potkonen. Hon erkänner att framtidsplanerna har börjat snurra i huvudet, men är lugn och säker på att hon under de kommande åren hittar sin nästa kallelse.
– Jag hoppas att jag hittar ett lika härligt arbete som detta. Det finns förmodligen inget som är bättre än det jag nu gör, men kanske något där jag varje dag får göra det jag älskar.
Finns det en möjlighet att du fortsätter i Teuronens fotspår? – Jag tror inte det. Mina språkkunskaper är inte tillräckligt bra. Kanske jag kunde träna någon hobbygrupp, men inte proffs.
Då Potkonen och Gustafsson äntligen befinner sig i Tokyo, efter ett förhoppningsvis avklarat kval, råder det ingen tvekan om vad som motiverar och vilket målet är.
– Guldet är målet, det vore skönt att få avsluta med höjdpunkten på karriären, tänker Potkonen.
– Det är dumt att sträva efter något mindre än guldet. Varför skulle man nöja sig med något mindre? Det gäller att sätta upp målen högt och sikta mot dem, säger Gustafsson motiverat.