Plasten väcks till liv
Skavankerna till trots är Will You Still Love Me Tomorrow #3 en värdig avslutning på ett verk som varit något av det fräschaste och mest berörande jag sett kring tematiken klimatförändring, skriver recensenten om Teater Universums klimattrilogi.
TEATER
Will you still love me tomorrow – part three.
Arbetsgruppen: Wilhelm Grotenfelt, Ada Halonen, Anttoni Halonen. Teater Universum 17.8.
Wilhem Grotenfelts, Ada Halonens och Anttoni Halonens performancesamarbete kring klimatförändringen får sin final i den tredje delen. Will You Still Love Me Tomorrow #3 är inte fullt så vass och tankeväckande som de föregående delarna men charmerar ändå med självdistans och imponerande scenografiska arrangemang.
Efter de föregående delarnas flygplan och krypta befinner vi oss nu i ett laboratorium. Det genomgående estetiska temat är fortfarande plastigt. Att plasten är ett bärande tema är passande: det kombinerar som få andra material människans förmåga till högteknologisk briljans och vansinnigt kortsiktig slösaktighet. Vi är inhöljda i sterila, oorganiska sjok: “våra döda förfäders kroppar återanvända” som programbladet uttrycker det.
Men plasten väcks till liv genom neonljus och skickligt utförda specialeffekter. Att två av de tre medverkande i arbetsgruppen är scenografer märks: kreativt och entusiastiskt utnyttjad rekvisita och scendekor som gör åskådaren spontant förtjust utgör en bärande kraft i liksom i de föregående delarna.
Den tredje delen känns mer humoristisk än de föregående. Den avväpnande humorn i kombination med abstrakt performancekonst är en blandning som väckt min förtjusning tidigare. Ändå känns det lite antiklimaktiskt att den tredje delen så totalt prioriterar humorn framför det mer tankeväckande bakomlig- gande budskapet. Professor Googlestein (Grotenfelt) och hans försök att skapa nytt liv ur förödelsen sår visserligen frön till mer djupgående tankar, men de får inte spira lika frodigt som hans skapelse “Planty”. Den avslutande kärleksscenen med den klonade plantan är komisk, men resonemanget som lett fram till klimaxen blir inte tillräckligt tydligt.
En manet med en människa inuti
Den som gör det djupaste intrycket i föreställningen blir Ada Halonen, då hon inhöljd i en plastbubbla skrider runt i rummet för att sedan försvinna in i en prasslande korridor. Hon påminner om en undervattensorganism, en manet med en liten människa gömd inuti. Ett embryo, livets begynnelse inhöljd i en böljande kokong av stelnade fossila bränslen. Jag tror själv att klimatkatastrofen, även om den kanske lyckas utplåna människan och hennes civilisation, inte kommer att kunna utplåna livet. Kanske det är så här som den postantropocena tidsålderns liv kommer att se ut: en kombination av havsorganism, människa och insekt som utnyttjar spillrorna av sina föregångares hybris som ett skyddande hölje.
Skavankerna till trots är Will You Still Love Me Tomorrow #3 en värdig avslutning på ett verk som varit något av det fräschaste och mest berörande jag sett kring tematiken klimatförändring. Att varje del planerats, förberetts och repeterats på två veckor är imponerande, men då man tänker efter närmare känns det också helt logiskt eftersom den levande spontaniteten och frånvaron av övertänk hör till de element som gör just detta samarbete så imponerande.