Ett flygplan kommer lastat med skuld
”Priset för min solsemester är en misslyckad skörd, en översvämning, ett oljeläckage. Jag är medskyldig, jag har blod på mina händer.” RAFAEL DONNER är författare och Studentbladets chefredaktör.
Den här kolumnen är skriven på 11 kilometers höjd i Norwegians flyg D8480 med riktning Split, Kroatien. Vi flyger över vad som måste vara Polen just nu och allt jag ser är människors revir: städer och åkrar, vägar, plåttak som blänker i solen. I Split lär det vara 37 grader varmt, det vill säga typiskt finskt juliväder. Min medpassagerare är lättad: ”Äntligen vet jag hur man ska klä sig när det är så varmt.” Vi ska avfira en vän, som med anledning av sin födelsedag arrangerar en weekendretreat vid Adriatiska havet, på äkta kosmopolitiskt manér.
För min del innefattar det årets 15:e flygtur. Jag skäms. Hur kan jag, som föraktar bilism och köttätande, som får klimatångest av att använda hissar – hur kan jag sitta här och klämma i mig min vegetariska baguette utan att känna mig skenhelig? Är det inte människor som jag som är problemet, som tror sig vara ekokämpar men som egentligen är klimatbovar av den värsta sorten?
Jag vet ändå inte om jag någonsin haft ett val. Det är inte som att jag vill flyga – det vill väl ingen, vi vill ju bara komma fram – och samtliga resor har dessutom gjorts i arbetstecken. Det är mitt jobb att vara ett ansikte för min bok, att åka till Stockholm för att säga några dödliga ord på tv och sedan flyga hem, att delta i en paneldiskussion under Mariehamns litteraturdagar om hur man – ironiskt nog – räddar världen.
Nu, när min vän vill fira sin födelsedag i Kroatien, blir klimatångesten dessutom personlig. Vem är viktigare, vännen eller klimatet? Och när min sambo berättar för mig att hon i januari skulle vilja åka på sitt livs första ordentliga strandsemester och att vi skulle kunna resa till Filippinerna – vågar jag då i klimatets namn föreslå Tropiclandia i stället?
Problematiken är klimatförändringens krux: medan vissa ekologiska gärningar, som återvinning, endast kräver sunt förnuft, förutsätter betydligt fler att du sätter begränsningar på ditt liv. Glöm solsemestern, skaffa aldrig barn, sälj bilen, bo trångt, skippa biffen och köp för guds skull inte en hund. Sluta uppleva, leva – ge upp. Och i all hast att hitta på sätt att motverka klimatförändringen glömmer vi kanske bort att det just är livet som vi försöker rädda.
På många håll är det ändå för sent. Klimatförändringen är en verklighet som dagligen skördar nya dödsoffer och därför sitter jag här, i ett flygplan lastat med skuld. Priset för min solsemester är en misslyckad skörd, en översvämning, ett oljeläckage. Jag är medskyldig, jag har blod på mina händer. I Finland är det lätt att skyffla över ansvaret på våra handlingsförlamade politiker, vi kan gömma oss bakom debatter om flygskatt eller påstå att allt är kapitalismens, USA:s eller Kinas fel, men vi måste se vårt eget ansvar. Vi har alla blod på våra händer och så länge som vi vägrar acceptera det kommer klimatförändringen bara att bli värre.