Frankenstein
I år är det tvåhundra år sen romanen Frankenstein kom ut. När jag själv för fyra år sen skrev en bok om den – och om dess författare, Mary Shelley – fick jag känslan att mina trogna läsare beslöt att det här inte var något för dem. I den mån de kände till Frankenstein uppfattade de den som en skräckroman, som science fiction. De kom kanske ihåg någon bild av Boris Karloff i den mask han bar i filmen från 1931 eller så tänkte de på sina barnbarn för vilka Frankenstein finns i samma föreställningsvärld som vampyrer, Hulken och Spiderman.
Moderna barn tycks veta det många vuxna inte har klart för sig, nämligen att det inte är monstret som heter Frankenstein utan vetenskapsmannen som skapar honom och som inte ens bryr sig om att ge sin skapelse ett namn innan han överger honom därför att han inte blivit som det var tänkt. Romanen handlar om vetenskapens ansvar men också om föräldraansvar och medmänskligt ansvar rätt och slätt. Monstret är inte ett monster utan ett barn som sviks, en intensivt tänkande och kännande varelse som ingenting hellre vill än mänsklig närhet och ömhet. Romanens budskap sammanfattades av Marys man, poeten Percy Bysshe Shelley: ”Behandlar man någon illa blir han ond.”
Det är ett drabbande dagsaktuellt budskap, det kunde gälla asylsökande i Europa, eller vilken marginaliserad grupp som helst. Det finns många som liksom det monstret kunde utbrista: ”Ska jag då inte få hata dem som avskyr mig?”
Som jag läser Frankenstein är den en feministisk roman som energiskt talar för en omsorgsetik. Mary kunde identifiera sig med monstret. Hon var själv ett övergivet barn, hennes mor, den framstående kvinnosaksfilosofen Mary Wollstonecraft dog när hon föddes. Hennes far, William Godwin, känd anarkistisk tänkare, gifte om sig med en kvinna hon avskydde.
Sexton år gammal rymde hon till Frankrike med den ett par år äldre, redan gifta poeten Shelley – och styvmoderns dotter Claire som också ville uppleva ett äventyr. Arton år gammal, en sommar som hon, Shelley och Claire tillbringade vid Genèvesjön som gäster hos Shelleys vän, den demoniske poetkollegan Lord Byron, fick hon idén till romanen.
Till skillnad från också mycket senare kvinnliga författare var hon inte blygsam: ”Det låg ingenting egendomligt i att jag, dotter till två litterära berömdheter, tidigt kom på tanken att skriva”, slår hon fast. Men: samtidigt som männen omkring henne var radikaler som predikade frihetens och jämlikhetens budskap var de alla till den grad uppfyllda av sina egna omnipotenta visioner att deras närmaste blev lidande. Här finns ett och annat som den som var ung på sextio- och sjuttiotalen känner igen – inte minst Shelleys fasta tro på den fria kärlekens välsignelser, en tro som i praktiken innebar männens rätt att ta för sig sexuellt.
Också Frankenstein ser sig själv som mänsklighetens välgörare men när han låter sig uppslukas av sitt projekt, när han försummar sin far, sin fästmö, sina vänner tappar han sin moraliska kompass och blir farlig. Till och med världshistoriens gång är beroende av att vi tar hand om varandra i vardagen, menar Mary Shelley: ”om ingen människa tilläts syssla med något som rubbade balansen i hennes familjekrets, så skulle Grekland inte ha förslavats, Caesar skulle ha skonat sitt land, Amerika skulle ha upptäckts steg för steg, och kejsardömena i Mexiko och Peru skulle inte ha störtats.”
Det är synd att det än i dag är så många som inte ser att monstret är mänskligare än Frankenstein. Nej, det är mer än synd, det är tragiskt, det är en läxa om vad det vill säga att vara avvikande som vi på 200 år inte har lärt oss.