Clowner i många skepnader
Genom olika clownkaraktärer utforskar Martin Zimmerman och hans arbetsgrupp bland annat frågor om makt, status och auktoritet – men föreställningen är hela tiden underhållande.
Helsingfors festspel: Eins zwei drei
Koncept, regi, koreografi och dräkter Martin Zimmermann, på scenen Tarek Halaby, Dimitri Jourde, Romeu Runa och Colin Vallon, musik Colin Vallon. Nationalteatern 18.8.
■ Ett två tre, tre personer på scen, tre olika clowngestalter – men annars en föreställning som är svår att placera i något fack. Scenkonst med intryck från flera olika konstarter, inslag av akrobatik, dans, mycket musik, ett klart tema utan egentlig intrig. I sin föreställning Eins zwei drei bjuder Martin Zimmerman på många tolkningsmöjligheter framför allt via själva karaktärerna. Clowneri är en fascinerande konst – den har så många fler sidor än bara att få folk att skratta. Zimmermans föreställning roar visserligen, men saknar ändå inte allvar. Vad gäller dess djupare budskap torde det väl vara att studera människan som en komplex varelse, samtidigt som man bollar med frågor om makt, om status och auktoritet, om inkräktare, om vad konst kan innebära. Rent fysiskt är föreställningen virtuos kroppskonst, utan att virtuositeten är ett självändamål.
De tre karaktärerna på scen är långt drivna åt olika håll, ändå är de typer vi alla har i oss. Denna gång står Zimmerman inte själv på scenen, utan överlåter den åt tre skickliga scenkonstnärer. Tarek Halaby är museidirektören som framför allt spelar ut hög status på olika sätt, samtidigt som han utan att egentligen fokusera på frågor om manligt och kvinnligt får mig att fundera kring dem. Dimitri Jourde är betjäntfiguren med en oerhörd rikedom i kroppens rörelser – emellanåt nästan flyter han fram över scenen, vrider sig åt olika håll och imponerar både som akrobat och dansare, men aldrig så det blir ett självändamål. Hela tiden håller han sig trogen sin finurliga karaktär, med en intressant silhuett som vid flera tillfällen för tankarna till dervischer. Romeu Runa är en virtuos av ett mer expressivt slag. Hans anarkistiska clownkaraktär är mest uttalat crazy av de tre, samtidigt som den påminner om forna tiders freak shower med ormkvinnor och missfoster.
Av de tre är denna kropp inkräktaren, den som i högsta grad behandlas som ett objekt, något man kan ställa ut på museum och förundras över, något man kan stänga in i en låda utan att fundera om hen kan andas. Vem som helst kan ana den oerhört starka kroppskontroll som ligger bakom Runas agerande.
Musiken har också en viktig funktion – i Colin Vallons händer flödar den fritt ur flygeln från början till slut, för att emellanåt anta mer experimentella former med prepareringar och distortion. Ett par gånger rymmer Vallon också från pianot till trumsetet. Det är spännande hur mycket en ensam pianist kan få fram, till exempel förmedla känslan av intim aftonstämning eller följa Jourdes rörelser skickligt till punkt och pricka. Även alla tre clowner får utlopp för sin musikaliska talang.
Scenografin är skickligt utförd och den snurrande fasaden bidrar till att skapa en längre sekvens präglad av den stämning av fara som brukar vara närvarande i cirkuskonsten överlag. Dramaturgin är överlag välgjord, den ångar på med lagom många klimaxar och vågar också stanna upp helt och hållet, speciellt i fina pianoögonblick. Vissa scener spinner vidare i sinnet, till exempel säkerhetskontrollen som elegant fråntar direktören dess höga status är briljant.