Den (o)sårbara herrn på Talludden
Makthavare i Finland – politiker, företagsledare och högre tjänstemän – borde vara nöjda. Skulle de utsättas för lika ingående granskning och analys som nu ägnats president Sauli Niinistö, skulle många inte komma helskinnade ur den. Men en president får lov att utstå något som nästan påminner om ”character assassination”, karaktärsmord.
Jag lägger konfunderad boken ”Sauli Niinistö, Mäntyniemen herra” åt sidan. Journalistduon har gjort ett enormt kartläggningsarbete för att komma människan Niinistö in på livet. Deras mål är att utreda vad han egentligen står för. Lyckas de? Det är tveksamt, när slutsatsen ändå blir att han är en komplicerad natur.
Uppmärksamheten har koncentrerats på två frågor: Överskred Niinistö sina befogenheter när han inbjöd arbetsmarknadens aktörer? Utövade han påtryckning på Fortum i den ryskbyggda kärnkraftsaffären? Jag förbigår dem båda med en axelryckning. Om ingen uppfattade hans uppträdande i den första som påtryckning, är det sökt att göra den till en grundlagsfråga.
Kärnkraftsfrågan har en klar utrikespolitisk dimension och även om presidenten blankt förnekar påtryckning, är det självklart att han bör ha haft ett finger med i spelet, inte minst i kontakterna med Putin.
Nej, intressantare är nog den målmedvetenhet med vilken skribenterna sökt efter skavanker och inkonsekvenser i Niinistös sicksack-karriär mot presidentämbetet. De lyckas visa att hans åsikter förändrats i flera centrala frågor under årens lopp och drar slutsatsen att det skett av populistiska och opportuna skäl. Niinistös framgångar beror på att han skickligt avläst opinionerna och anpassat sig till dem, menar de. Jag slås av tanken att människans synsätt och åsikter ofta förändras när erfarenhet och kunskap ackumuleras. Kanske också hos en blivande president?
Niinistö har temperament, det exemplifieras på många av de trehundra sidorna. Han har skällt ut och pikat många. Det slår mig att han är en i raden av våra temperamentsfulla presidenter. Paasikivi domderade, Kekkonen skrev elaka kvarnbrev, Koivisto grälade på journalisterna medan Halonen ilsket stampade i golvet.
Skribenterna gör sig också stor möda med att problematisera Niinistös växande roll inom utrikespolitiken. Den beror ju främst på det nya världsläget efter Krim, valet av Trump etcetera och på det faktum att Sipilä, Soini eller Orpo haft varken tid, förmåga eller lust att utmana Niinistö. Att presidenten fyllt ett tomrum har varit rätt naturligt, till och med önskvärt, speciellt när macho-Putin krävt en motspelare.
Niinistös enorma folkliga popularitet gör honom osårbar inför en kritisk genomlysning som denna.
Även om varje makthavare bör kunna granskas, kan det vara deprimerande för en person med stark integritet att se så många av sina motiv och sina åsikter ifrågasatta. Som den tänkande människa Niinistö är, kommer han, när den första irritationen lagt sig, troligen att ägna sig åt självanalys. Han har över fem års tid på sig att visa att boken inte alltid träffat rätt.
”Även om varje makthavare bör kunna granskas, kan det vara deprimerande för en person med stark integritet att se så många av sina motiv och sina åsikter ifrågasatta.”