Nordisk kontroll av kvinnans fruktsamhet

I ett av världens mest jämställda länder debatteras just nu kvinnans rätt att bestämma om sin egen kropp. Läs på nytt: I ett av världens mest jämställda länder.

Med knappt tre veckor kvar till riksdagsvalet i Sverige har debatten om fri abort blossat upp i Norden.

I Finland brassade utrikesminister Timo Soini på genom sitt stöd för Argentina som nyligen valde att inte legalisera abort, och i Sverige vädrar ett makthungrigt parti morgonluft genom att föra fram värdekonservativa åsikter om kvinnor.

Sverigedemokraterna går till val med ett krav på att sänka den fria abortgränsen från vecka 18 till vecka 12, och partiet har efterlyst ”en nationell handlingsplan” för att stävja antalet aborter.

22-åriga Ebba Hermansson som är färsk talesman för partiets jämställdhetsfrågor har försvarat SD:s ståndpunkt med att ”det handlar om omsorg om kvinnan” medan partiledaren Jimmie Åkesson försökt tona ned abortfrågan genom att säga att den inte är så viktig ”utan mer ett principiellt ställningstagande”. Där har han kapitalt fel. Det är en fråga av yttersta vikt om ett parti tar avstamp i en vilja att omyndigförklara kvinnor då landet ska välja riksdag och en kommande regering ska tillsättas.

Lagstiftningen i Norden grundar sig på att kvinnan är den som är bäst lämpad att fatta beslut om sin kropp och sitt liv, och att hon inte är redovisningsskyldig för sina val. I Sverige behöver man följaktligen inte förklara sig för någon om man väljer en abort före utgången av graviditetsvecka 18, medan man i Finland alltid måste motivera sitt val av abort för en läkare.

Här kunde vi ta efter svensk lagstiftning. Ingen kvinna ska behöva sitta på de ifrågasattas och anklagades bänk för att hon vill ha en tidig abort.

Då man granskar Sverigedemokraternas förslag att sänka gränsen för fri abort till vecka 12 lönar det sig att gå via kalla fakta. Precis som Agnes Wold, professor och överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, gjorde på Twitter i somras då hon monterade ned SD:s ”omsorg om kvinnan” bit för bit och pekade på att det inte finns någon rimlig anledning att neka en kvinna en abort mellan vecka 12 och 18.

95 procent av alla aborter i Sverige görs före graviditetsvecka 12, sedan sjunker siffran radikalt. 4 procent görs mellan vecka 12 och 18 och bara 1 procent vecka 18–21. De sena aborterna är inte fria utan kräver tillstånd av Socialstyrelsens rättsliga råd.

Om man som Sverigedemokraterna är orolig över det stora antalet aborter så lönar det sig alltså knappast att fokusera på de 4 procent som sker mellan vecka 12 och 18.

Det kan också vara värt att notera att nästan hälften av kvinnorna i Sverige har gjort abort. Globalt sett slutar var fjärde graviditet med abort, oberoende av om abort är lagligt eller inte, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Lagar och stränga straff mot abort minskar alltså inte på antalet utförda aborter.

Över hälften av alla aborter i världen utgörs av osäkra aborter. Aborter som görs i hemlighet, med smutsiga och hemlagade instrument, av kvacksalvare och överlag i undermåliga förhållanden är en av de största dödsorsakerna bland kvinnor.

Professor Agnes Wold påtalar de tre vanligaste orsakerna till att det finns kvinnor i Sverige som inte kan göra abort före utgången av vecka 12. En orsak är oregelbunden mens som gör att kvinnan kanske upptäcker graviditeten först efter ett par månader.

Här kan man notera att kvinnan redan är i vecka 2 när befruktningen sker, eftersom graviditeten räknas från sista mensens första dag.

En annan orsak är att läkarna upptäckt skador på fostret via fosterdiagnostik.

Den tredje orsaken till aborter som sker efter vecka 12 handlar om kvinnor som har problem med missbruk eller psykisk ohälsa, eller som har en våldsam partner som de inte vill ha barn med.

Sedan levererar Wold det ultimata argumentet mot Sverigedemokraternas befängda abortförslag: Eftersom Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti borde man ju omfamna, inte ifrågasätta, det mest svenska som finns: rätten till fri abort.

Skuld- och skambeläggning har alltid varit effektiva maktmedel för att hålla kvinnor och kvinnors fruktsamhet i styr.

När vår utrikesminister hejar på Argentinas abortförbud, eller när ett parti grötmyndigt talar om sin ”omsorg om kvinnan”, eller när Danmark inför ett förbud mot att bära täckande plagg som burka och niqab på allmän plats, handlar det egentligen om olika medel för att nå samma mål: kvinnor ska inte tro att de är kapabla att besluta om sin kropp och sitt liv.

Det slags samhälle vill vi inte backa tillbaka till.

”Det är en fråga av yttersta vikt om ett parti tar avstamp i en vilja att omyndigförklara kvinnor då landet ska välja riksdag och en kommande regering ska tillsättas.” SUSANNA ILMONI Chefredaktör