Italienskt för hela slanten
Festligt och fantasifullt, med dråpliga inslag. Freiburgs barockorkester stod för en helgjuten insats i Musikhuset.
Freiburgs barockorkester i Musikhuset 21.8. Musikalisk ledning: Gottfried von der Goltz. Solister: Sunhae Im, sopran, Furio Zanasi, baryton, Tristan Braun, stum roll, regi. Corelli, Pergolesi.
Från stadsberget i Freiburg kan man blicka ut över tre nationer, förutom Tyskland även Frankrike och Schweiz, men Freiburgs barockorkesters revir är större än så. Medelst en regelbunden konsertverksamhet inte bara i hemstaden utan även i Stuttgart och Berlinfilharmonin samt turnéer världen över har man under tre decennier befäst sin ställning som en av samtidens yppersta ensembler i genren.
En genre, som kan anta nog så vidlyftiga proportioner, enär man liksom sin namne Finländska barockorkestern (ävenså FBO) framför det mesta från den äldsta barockmusiken till nyaste nytt.
Tisdagens festspelskonsert var stadigt förankrad i den italienska högbarock som Bach och Händel så intensivt beundrade, men därifrån manövrerade man sig ledigt i riktning mot den gryende klassicismen.
Arcangelo Corelli bildade skola, såväl stilistiskt som violintekniskt, och hans concerti grossi är en guldgruva att ständigt återvända till. I nr 3 c-moll och nr 1 D-dur (bägge opus 6) demonstrerade FBO med all önskvärd tydlighet sin förmåga att vara intensivt närvarande i musiken, med en känsla för detaljer och ett emotionellt engagemang som uttryckligen drog åt samma håll.
Vi vet inte vilka instrumentarier Corelli nyttjade och det är med andra ord högst tillåtet att använda sin fantasi och, liksom när det begav sig, taga vad man haver. Så förstärktes i D-durkonserten oboestämmorna exempelvis med festliga trumpeter och continuogruppen, bestående av har- pa, orgel, theorb och barockgitarr, visade sig fungera alldeles utmärkt i sammanhanget.
Dråpliga förvecklingar
Giovanni Battista Draghis – bättre känd som GB Pergolesi – död vid 26 års ålder är musikhistoriens sannolikt största förlust efter Schuberts död vid 31 år. Under sitt korta liv hann han ändå sätta en bestående prägel på den stilmässiga utvecklingen och det är smått hisnande att tänka sig att det är blott 2530 år, som skiljer Corellis concerti grossi från Pergolesis buffa La serva padrona (1733), som redan står stadigt i det som kom att kallas den galanta stilen.
La serva padrona – formellt två intermezzon att framföras i samband med Pergolesis opera seria Il prigionier superbo för att publiken inte skulle tappa intresset när man bytte scenerier i pauserna – är milsvidder före all scenisk musik från sin tid och förebådar i sitt dramatiskt flyhänta och infallsrika skrivsätt ställvis rentav Mozart.
Tristan Braun, som dök upp från orkesterleden, gjorde inte bara betjänten Vespones stumma roll utan hade även med lika fjäderlätt som precis hand skapat en konsertscenregi, som lämnade lagom mycket åt åskådarens fantasi. Den driftiga tjänarinnan Serpina (en fräscht klingande Sunhae Im) skyr inga medel när det gäller att snärja in sin godmodige fosterfar Umberto (på pricken tolkad av tidig musik-experten Furio Zanasi) i äktenskapets garn och efter diverse dråpliga förvecklingar får de förstås varandra.
Sunhae Im gjorde före pausen Pergolesis Salve Regina med samma goda smak, om än helt annat temperament, och Gottfried von der Goltz ledde sin ensemble – som delvis även fick vara med på ett hörn i operan – med fast och flexibel hand från konsertmästarpositionen. Att Musikhusets stora sal var slutsåld skvallrar därtill om en svårartad barocktörst. Bra så!