En man som inte heter Ove
Antti Litja i huvudrollen är saknad i uppföljningsfilmen till Kverulanten. Men även om Heikki Kinnunen inte är en lika vass karaktärsskådespelare är det här en film som växer. Det är en på många sätt rikare film än originalet.
Skulle väl inte gå så långt som att påstå att uppföljaren är bättre än originalfilmen, men på många sätt rikare är den.
Krister Uggeldahl ger Glada tider, Kverulanten tre stjärnor.
DRAMA/KOMEDI
Glada tider, Kverulanten
Regi: Tiina Lymi. Manus: Lymi, Juha Lehtola, Tuomas Kyrö. Foto: Hena Blomberg. I rollerna: Heikki Kinnunen, Satu Tuuli Karhu, Jani Volanen, Elina Knihtilä, Sulevi Peltola. Beträffande Kverulanten/Mielensäpahoittaja, Dome Karukoskis dunderpopulära Tuomas Kyrö-filmatisering, var det många som i filmen ville se blott en komedi med gammal är äldst-frågetecken.
Varför inte, men filmen gav bra mycket mera när man även tog vara på de dramatiska aspekterna, på den förödmjukelse – och heliga vrede – som sipprade fram när Antti Litjas gnällspik tog sig an samtiden.
Vadå att i tid och otid anpassa sig till den fartblinda ”ADB”-generationens senaste nycker, till allehanda förmånskort, mögelskolor och presidenter som varken hoppar höjd eller förmår supa ryssen under bordet. Annat var det förr.
Nu är den obligatoriska uppföljaren här och i titelrollen den här gången ser vi Heikki Kinnunen (hälsan satte stopp för Antti Litjas medverkan), en lustigkurre av den gamla stammen. Följaktligen vankas det mera potatis och brunsås, dragspels- musik och längdskidåkning. Samt några mollackord.
Barnbarn på besök
Det vill sig inte bättre än att frun i huset (Petra Frey som gammal, Lotta Kaihua som ung) gått bort med den påföljden att Kinnunens gubbskrälle önskar checka ut också han. Först ta upp potatisen och rätta till skinnmössan, men sedan får det tammetusan räcka, träkistan snickrar han själv.
Till saken hör att relationen till barnen, de två sönerna, inte är den bästa. Det gäller inte minst för Pekka, Jani Volanens arroganta Brysselfarare som inte har mycket till övers för sitt gamla hemland.
Annat är det med den sjuttonåriga dottern Sofia (Satu Tuuli Karhu), en vänlig själ som i samband med farmors begravning tänkte kosta på sig en sejour på Helsinki Business Forum. Pappa betalar.
Riktigt så blir det inte. I stället för att sätta sig på tåget till Helsingfors tar hon ännu en sväng via farfar, bara för att högst motvilligt släppa en veritabel bomb – av det slag som vi av sekretesskäl inte ska gå in på.
Inte ett öga torrt
Fortsättningsdelar har som bekant inte de bästa av rykten och i fallet Glada tider, Kverulanten (Ilosia aikoja, Mielensäpahoittaja) tillkommer förlusten av Antti Litja, en karaktärsskådespelare av det slag som tvivelsutan höjde temperaturen i originalfilmen, långt bortom yllesockorna och långkalsongerna.
I den meningen känns Heikki Kinnunen, kanske bättre känd som komiker, inte alls lika vass. Och sedan går det som det går, att det inledningsvis vankas en himla massa gubbhäng och grymtande manér.
Men filmen växer så det knakar, samtidigt som det kvinnliga perspektivet vinner terräng. Tänker på Sofias mamma Katri (Elina Knihtilä) som sent omsider plockar fram modersinstinkten, på hennes dotter som står inför ett stort beslut – till tonerna av en farfar som har svårt för känslopjunk.
Skulle väl inte gå så långt som att påstå att uppföljaren är bättre
än originalfilmen, men på många sätt rikare är den, i synnerhet som det här finns gott om saftiga biroller, som Sulevi Peltolas festliga granngubbe och Janne Reinikainens romantiskt akterseglade ”kommunalläkare” (och punktknullare).
Allt det här gör att islossningen till slut är ett faktum, för även om Kinnunens grinolle bjuder på tappert motstånd får man en känsla av att även gamla hundar kan lära sig sitta, åtminstone nästan.
Vid det laget finns det inte ett torrt öga i biografsalongen, jag lovar.