När man sätter valfläsket i fel strupe
Min favoritklyscha, ”valresultatet kommer inte bli lika spännande som den efterkommande regeringsbildningen”, har dock viss bäring. Peter al Fakir om det instundande riksdagsvalet i sverige,
Det känns som att cirkusen är i stan. På varenda ledig yta sitter numera en glansig valaffisch och pockar på uppmärksamhet. När allt annat har digitaliserats känns denna typ av pappersreklam helt uråldrig, nästan lika rituell som omslagspapperet till paketen på jul. Vissa har också grötrim som slogans, andra skyltar med politikernunor lika slitna som jultomten.
I radio och teve avbyter partiledarna varandra i ”hårda” utfrågningar. Eftersom vartenda mediehus med självaktning numera har en egen tv-studio blir genomslagskraften enorm. Det går inte att undgå Stefan Löfven. Det går inte att springa ifrån Ulf Kristersson. Det går inte att byta kanal utan att stirra rakt in i Annie Lööf.
Samtidigt bjuds det också på ett och annat journalistiskt cirkusnummer när det gäller konsten att gräva i kvitton. Två riksdagsledamöter från Moderaterna och Kristdemokraterna har valt att avgå efter att Aftonbladet avslöjat fusk med körersättningar och hyrbilskostnader. Så här nära inpå valet fanns inga alternativ. Det var bara att knalla, eller i deras fall ta bilen och för en gångs skull betala med egna pengar. Socialdemokraterna går inte heller fria. Dagens Nyheter har hittat kopplingar mellan försvarsminister Peter Hultqvists medarbetare och lobbyister från vapenindustrin. Med Donald Trump i Vita huset undrar man dock om väljarna längre bryr sig om skandaler?
Nästan dagliga gallupundersökningar följer partiernas popularitet som om de vore stafettlag på sista varvet. Ena dagen är Moderaterna tvåa efter sossarna, andra dagen Sverigedemokraterna. Varenda procentenhet ska kommenteras och analyseras. Samtidigt har väljarundersökningar visat sig vara högst osäkra och man undrar om inte
Det framställs som det viktigaste valet på många år. Men varken valfläsk, politikergnabb eller präktiga skandaler verkar längre påverka väljarna. De har redan bestämt sig. Och när nästan alla vet vad de ska rösta på, vad ska då hela konkarongen vara bra för?
PETER AL FAKIR
det hela står folk upp i halsen.
Vilken fråga som är viktigast för den svenska väljarkåren verkar lika ombytligt som vädret, eller rättare sagt, helt avhängigt vädret efter denna smällheta sommar. Alla har snackat klimatet, men nu i veckan visade en undersökning att det var tillbaka till invandringen igen. Hösten nalkas och svensken har glömt algblomningen.
Fast den stora frågan som ännu inte har besvarats är om Moderaterna tänker styra efter valet med stöd av Sverigedemokraterna. För Allianskompisarna Centern och Liberalerna är det samarbetet lika giftigt som cyanobakterier.
Nya klyschor föds och finner vingar bland de politiska tyckarna. Min favoritklyscha, ”valresultatet kommer inte bli lika spännande som den efterkommande regeringsbildningen”, har dock viss bäring. Rörelserna mellan partierna är små, ännu mindre mellan blocken. Dessutom visade en väljarundersökning härförleden att en förkrossande majoritet redan har bestämt sig. Hela valkarusellen med allt sitt valfläsk, alla debatter och strategiska utspel ter sig ganska meningslös om det bara handlar om drygt sex procent av svenskarna som ännu inte har bestämt sig.
Det är lätt att drömma sig bort till den förnumstiga finländska politiken och önska sig en betydligt mer sansad valrörelse. (Personligen har jag aldrig kunnat skilja på Juha Sipilä och Petteri Orpo. Det är som med bandet Abbas Björn och Benny). Men med tanke på den senaste tidens skriverier om De grönas Touko Aalto kanske jag får ångra vad jag önskar. Ännu har vi inte haft någon halvnaken partiledare i Sverige som gillar att smiskas. Åtminstone inte officiellt.