Finanskrisen 2007–08

●●Finanskrisen kulminerade med investmentbanken Lehman Brothers konkurs den 15 september 2008, men krisen hade legat och pyrt redan hela det föregående året.

●●Problemen började på bolånemarknaden, där de så kallade subprimelånen spelade en central roll. De här lånen beviljades hushåll med låg kreditvärdighet, det vill säga personer som sannolikt inte skulle klara av att återbetala skulden. Men det bekymrade inte bankerna, eftersom de hade låntagarnas hus som säkerhet. Antagandet var att bostäderna ständigt skulle fortsätta att stiga i värde.

●●Subprimelånen var ofta amorteringsfria eller hade låg ränta de första åren. Därefter ökade lånekostnaderna. Det gjorde att bostadsköparna hade råd att bo i sitt hus ett par år, men tvingades ut när kostnaderna blev för höga. För bankerna var det här inget problem så länge bostadspriserna gick upp. Dessutom kunde bankerna göra sig av med ”skräplånen” genom att sälja dem vidare till finanshus som paketerade om dem tillsammans med andra lån och erbjöd dem som placeringsprodukter åt investerare. Vad placeringsprodukterna riktigt innehöll var inte lätt att veta, inte heller vem som ursprungligen hade utfärdat lånen. Men kreditvärderingsinstituten klassade dem som säkra investeringar, lika säkra som statsobligationer.

●●Kallduschen kom när antalet låntagare med betalningsproblem ökade kraftigt och bostadspriserna samtidigt började sjunka. Det ledde till stora kreditförluster hos banker och bolåneinstitut, och staten tvingades rycka in och rädda flera av dem.

●●Men stora och anrika Lehman Brothers lät man falla. Resultatet blev att världens finansmarknader frös under hösten 2008. Ingen vågade längre låna ut pengar, eftersom man inte visste vem som satt på ”giftiga” tillgångar. Krisen på finansmarknaden spred sig senare till realekonomin, vilket fick Finlands bruttonationalprodukt att rasa med 8 procent år 2009.