Politiskt vagt men berörande
■ Amerika är det land i världen som spärrar in den största andelen av sin befolkning. Över två miljoner amerikaner sitter i fängelse, siffror och proportioner som överskuggar auktoritära samhällen och polisstater. Den halvprivatiserade fängelseindustrin spärrar inte bara in: fångarna håller det amerikanska samhället i gång på otaliga sätt genom så gott som gratis arbete.
Det handlar inte bara om att sy postsäckar: den 1 augusti twittrade Kaliforniens Department of Corrections officiella Twitterkonto att över 2 000 fångar inklusive 58 minderåriga satts i arbete för att försöka släcka de rekordartade skogsoch markbränderna som härjar i delstaten. De riskerar livet för någon dollar i timmen, och får inte ens något värdefullt att sätta i sin CV i utbyte.
För många socialister var det den ödesdigra vetskapen att gulagarkipelagen utgjorde en existentiell grundbult i Sovjetunionens ekonomi som fick dem att slutligen tappa tron på det sovjetiska projektet. Säkerligen existerar också den intellektuellt ärlige pro-amerikanske kapitalist som vid det här laget erkänt för sig själv att Iphone-tillverkaren Apples högkvarter bokstavligen skulle brinna upp utan en form av slavarbete vars groteskeri till och med överskuggar deras underleverantörers fabriker.
Camilla Magids dokumentär Land of the Free undviker dock politiska reflektioner till förmån för ett intimare mänskligt porträtt av de existenser som spottats tillbaka ut i den fria delen av den kapitalistiska existensen efter att fängelseindustrin tuggat färdigt på dem. De får njuta av familjeåterförening och mänsklig närhet, och känna smaken av Starbuckskaffe. Men de konfronteras också med ett samhälle som inte håller med dem om att deras brott är sonade och deras historia ligger bakom dem. Arbetsgivare tittar snett på en person med ett straffregister, och de gamla gängkompisarna lockar med tillgången till enkla pengar, droger och gemenskap. Terapeuter och stödgrupper gör sitt bästa för att med begränsade resurser hjälpa de före detta fångarna att hållas på rätt väg fast det känns tungt och otacksamt.
Filmen är inte bara ett porträtt av ex-fångarna och deras nära och kära, utan också av deras hem i de fattigare och våldsammare delarna av Los Angeles. Där måste mödrar oroa sig för att deras barn ska bli skjutna då de leker på gatan: våldet präglar världsbilden från en så ung ålder att det blir något logiskt och fullt naturligt. Faran beror inte bara på brottsligheten: också den ökänt brutala Los Angeles-polisens skinande och blåljusblinkande bilar glider som jagande hajar genom fattigområdena, redo att utan urskiljning slå ner på en våldsam mördare, fredlig kannabislangare eller oskyldig förbipasserande med samma skoningslöshet.
Ändå finns det de som stretar på mot drömmen om ett bättre liv. Musiken är ett hjälpmedel, likaså kärleken. Även om jag i början störs av hur Magid inte tydligare sätter sina subjekt i ett politiskt sammanhang blir porträttet av deras mänsklighet allt mer intressant och berörande för mig. Yle TV1 21.30, repris söndag 13.00