Aho på sitt mest matematiska humör
Kalevi Aho är känd som en intuitivt arbetande tonsättare, men i Första pianokonserten avviker han från sina principer genom att modellera hela verkets material på matematiska formler.
MODERN MUSIK
Kalevi Aho: Pianokonsert nr 1, Konsert för pukor och orkester. Sonja Fräki, piano, Ari-Pekka Mäenpää, pukor. Åbofilharmonikerna under Eeva Ollikainen & Erkki Lasonpalo. (BIS)
Konserten för basklarinett och kammarorkester, som Kalevi Aho just nu färdigställer, är hans trettioförsta solokonsert och av dessa är fjorton till dags dato inspelade på BIS, vars pro- jekt att spela in hela Ahos produktion – en kulturgärning av avsevärda mått – sakta men säkert framskrider.
Ahos projekt att komponera konserter för samtliga orkesterinstrument roddes i sin tur i hamn i och med Pukkonserten (2015) samt den följande år skrivna konserten för harpa och stråkar. Det har inte precis gått inflation i konserter för puka och orkester och en betydande del är skrivna under barocken och den klassiska eran. Bland moderna pukkonserter är Ahos sannolikt den som gått längst i fråga om att lyfta fram pukorna som ett solistiskt instrument.
Det finns knappast någon aspekt av pukans överraskande mångfasetterade väsen som Aho inte tagit hän- syn till i sin för Åbofilharmonikernas solopukist Ari-Pekka Mäenpää skräddarsydda konsert. Pukan nyttjas i tur och ordning som melodi-, klangfärgs- och rytminstrument och även dess harmonibyggande möjligheter tas i betraktande inom ramen för en dramaturgiskt tillfredsställande och lagom öronkittlande femsatsig storform.
Levande och spontant
Aho är känd som en intuitivt arbetande tonsättare, men i Första pianokonserten (1989) avviker han från sina principer genom att modellera hela verkets material på matematiska formler – cykliska tal enligt det duodecimala talsystemet samt, bland annat, de hundra första decimalerna
till pi – på ett sätt som hade fått självaste Schönberg att hoppa jämfota av förtjusning.
Till skillnad från Schönberg, och många andra musikaliska matematiker, tillåter Aho dock aldrig teorin bli mer än en tjänstvillig dräng och musiken känns överlag levande och spontan.
Skivans stycken ger även en intressant möjlighet till jämförelse av hur Ahos musik utvecklats under årens lopp och visst klingade den för tre decennier sedan överlag vilda- re och mer oförutsägbar än dagens mer välfriserade, men samtidigt betydligt flexiblare tonspråk.
Sonja Fräki, som även doktorerat på Ahos pianomusik, spelar pianokonserten som om hon aldrig gjort annat och det är bara att hoppas på att stycket så småningom skulle få den självklara position på, åtminstone, den inhemska standardrepertoaren som det för länge sedan borde ha etablerat. Mäenpää bevisar i sin tur med eftertryck vilket mångsidigt instrument pukan är i händerna på en tillräckligt skicklig exekutör och tonsättare. Aho opererar sin vana trogen med en väl tilltagen orkester, men BIS-soundet döljer effektivt att Åbofilharmonikerna fortfarande har en god bit kvar till fullstor stråkbesättning och samtliga musiker, dirigenterna Erkki Lasonpalo (pukkonserten) och Eva Ollikainen medräknade, gör ett strongt jobb.