Något lånat, något blått ...

Det är uppenbart att det här var den lättaste budgeten för Sipiläs regering att svarva ihop.

Den vassa lien gick redan för tre år sedan. Enligt klassisk dramaturgi har regeringen gjort de kraftiga nedskärningarna som en chockstart för att närmare följande val kunna dela ut något och komma med trevligare nyheter.

Några extravaganta avvikelser från finanspolitiken gör man ändå inte – det här är partier som inte vill visa sig slösaktiga.

Det allra viktigaste för regeringspartierna var nu att kunna ta fram sina målsättningar och säga: se hur det gick. Därför var det precis vad de inledde sin presentation med, efter korta vemodiga tacktal med klappar på axlarna:

Sysselsättning på 72 procent – ja, det kommer enligt senaste prognos att uppfyllas. Att landets skuldsättningsgrad slutar öka – andelen skulder mot bnp slutade växa i fjol. Att sluta leva på skuld – nåjo, den offentliga ekonomin är torrskodd som helhet, men statsbudgeten har ett underskott på en dryg miljard och statsskulden uppskattas vara 109 miljarder i slutet av nästa år.

Orsaksförhållandena är sedan en separat diskussion, men utsikterna har frigjort regeringspartierna att tala om andra utmaningar i stället. En inte helt liten detalj är de strukturella reformer som ska förbereda oss för en åldrande befolkning, och som är på hälft.

Sedan kom utdelningen, de små små paketen.

Bland Samlingspartiets hjärtebarn hittar vi placeringskontot, ett startskott på den så kallade medborgarkapitalismen partiet talat varmt för. Ett annat led i det är att man vill lätta på skatteföljderna för att ge egna aktier till personalen i olistade bolag och startups.

Bland Centerns spår finns ett fokus på småinkomsttagare och familjefrågor. Omsorgsminister Annika Saarikko (C) arbetade – trots att familjeledighetsreformen föll – vidare med länge önskade förbättringar för adoptionsfamiljer, och fler pappadagar i familjer som fått tvillingar, trillingar eller fler.

Blå framtid, som mer än de andra behöver lämna ett avtryck och synas, fick trots en viss skepsis igenom ett andra varv av den så kallade ”Lex Lindström”. Att den första omgången pensioneringserbjudanden inte lockat fler än 2000 sökande kan ha underlättat det. Avskedsgåvan kostade såpass lite.