Gardells mamma kapade nya romanen
Det var tänkt att bli en bok om utvecklingen av Sverige från 70-talet och framåt. I stället blev Jonas Gardells mamma huvudperson. I Till minne av en villkorslös kärlek får läsarna möta en rolig och begåvad, men också påfrestande kvinna – som till varje p
Jonas Gardell gör ett klickande läte med tungan mot gommen. Klickklick-klick.
– Nej, jag får inte till det riktigt! Klick-klick-klick! försöker han igen och frustar av skratt.
Just det där klickljudet dök upp varje gång hans mamma med frikyrkobakgrund försökte vara frigjord och prata om sex med sina barn. ”Inget konstigt alls, helt naturligt – klick-klick-klick!”, avslutade hon sina monologer om petting och förlorade oskulder medan barnen besvärat skruvade på sig.
– Det är inte konstigt att vi blev snedvridna i vårt sexualliv, alla barnen – vi blev ju helt skrämda, säger han.
Mammas dödsdag
Jonas Gardell kan ange det exakta datumet för när idén till den nya romanen föddes. Den 2 november 2010 – samma dag som hans mamma Ingegärd Rasmussen dog. Fast från början hade han tänkt sig att boken mer allmänt skulle handla om Sveriges utveckling från 70-talet och framåt. Ett likriktat land där det ”fanns en berättelse som uteslöt alla andra berättelser”.
– Vi slipade bort våra dialekter och vårt ursprung och även om du kom från en judisk familj så döpte du barnen till Bodil och Barbro – minsta lilla avvikelse var oönskad. Vänsterhänta och döva var misstänkta, i det längsta var det inte tillåtet att prata teckenspråk, och det skickades ut en kader av fotfröknar i landet som skulle förhindra barnen från att få plattfötter.
Men när han försökte spegla Sverige genom sin egen släkt tog mamma över – precis som i verkliga livet. Boken skildrar en egensinnig kvinna som går genom livet med obruten Gudstro, blixtsnabba repliker och en enorm frihetslängtan, men vars drömmar om ett jämställt akademikerliv kolliderar med verkligheten.
Inte mammaporträtt
Jonas Gardell hoppas att läsarna ska förstå att boken inte är ett mammaporträtt, utan ett kvinnoporträtt. Hans ambition var att skildra en kvinna på det mångbottnade sätt som ofta har varit förbehållet manliga huvudpersoner.
– Jag hoppas också att Ingegärd ska uppfattas som komplex, att man ska förstå att hon är väldigt charmig, oerhört begåvad, väldigt rolig, men även påfrestande och självisk, säger Gardell och tillägger:
– Jag är oerhört förtjust i den här människan. Men jag är inte riktigt lika säker på att hon borde ha blivit mamma.
Inte för att hon inte var en bra mamma – för det var hon, framhåller han. Men för yrkesarbetande kvinnor av den generation som hon tillhörde var barn ett reellt hinder för karriär och självständighet. Utan de fyra barnen hade hon och maken Bertil kunnat leva ett helt annat liv.
Den ”sanna” bilden
Men ger Till minne av en villkorslös kärlek den ”sanna” bilden av familjen Gardell? Som vanligt osäkrar Jonas Gardell texten och lägger in tydliga markörer om att det finns flera olika sätt att se på verkligheten. I boken förekommer till exempel två olika berättare, en småtafflig litteraturvetare som skriver på en avhandling om den ”bortglömde författaren Jonas Gardell” och en prydnadsgris gjord av glas.
– För mig speglar det både en sorts livsglädje och berättarglädje, men också en ödmjukhet inför att
mitt perspektiv är mitt, att det här är min berättelse. Min syster Stina till exempel kanske skulle berätta en historia som påminner om den här, men som har helt andra betoningar.
I boken beskriver han ömsint hur Ingegärd Rasmussen mot slutet av sitt liv blir alltmer dement, men också hur hon behåller sin frihetslängtan. Vid ett tillfälle försvinner hon och dyker upp i en helt annan stad – uttorkad, förvirrad och förnedrad.
– Jag levde med hennes demens i 14 år så de här erfarenheterna känns väldigt nära. Ibland var det väldigt smärtsamt som när det ringde från
olika restauranger och de sade ”här sitter en illaluktande kärring som påstår att hon är din mamma. Hon kan inte betala.” Och man åker dit och betalar, men man vill också visa för dem vilken älskad, älskad människa det här är. Jag tror aldrig i livet jag har varit så arg som då.