Premiärsuccé för konstmuseet
– Det är som att gå in i en drömvärld, beskriver Marika Kuusakoski då hon, efter månader av väntan, stiger in på konstmuseet Amos Rex som öppnade sina dörrar för allmänheten i går.
Museiassistenterna Kerttu Raittila och Anastasia Isakova hade fullt upp med att välkomna en massa förväntansfulla besökare till nya Amos Rex som öppnade i går.
– Jag är helt överväldigad. Jag säger bara w-o-w, utbrister Marika Kuusakoski och skakar på huvudet.
– Inte behöver vi något Guggenheim längre, det här är så mycket bättre. Så fort det skrivs om museet i internationell media kommer vi att få en massa nya turister till Helsingfors. Det här är något alldeles nytt och fräscht.
Kuusakoski har själv jobbat med textilier och inredning, och beskriver museets installation som en fantastisk drömvärld. Bakom upplevelsen står det japanska konstnärskollektivet Teamlab.
– Här finns grodor som hoppar, valar som simmar och fjärilar som flyger. Det är så mycket mönster och färger, färgerna går rakt in i själen, säger Kuusakoski där hon går omkring bland groddjuren och blommorna som delvis är designade av besökarna själva.
I flera rum får besökarna färglägga djur, som sedan skannas in och börjar leva på väggar och golv. Den som ritar en krokodil kan räkna med att den snart äter upp ödlorna runtomkring, som i sin tur kanske ätit en groda som ätit en fjäril.
– Allt fungerar som ett riktigt ekosystem. En krokodil får du död på endast genom att stampa på den fem gånger. Eller så dör den av svält, förklarar en av museiassistenterna för ett yngre par.
Även musiken interagerar med besökarna och alla steg registreras som små dova ”plum plum”.
– Det enda som saknas är några stolar eller en soffa så man kunde sätta sig ner och bara beundra detta. Jag skulle kunna sova här, säger Kuusakoski.
Något för alla åldrar
Kuusakoski är inte den enda som är begeistrad av fantasivärlden. Tvååriga Adrian Jansson trivs som fisken i vattnet bland grodorna och ”kokodierna”, trots att han redan hunnit krocka med en och annan spegel.
– Det är helt otroligt och jättefint. Hur många andra museer kan man ha med en tvååring till utan att folk rynkar på näsan? Här får han röra sig fritt och älskar redan stället, säger mormor Michaela Jansson.
Jansson tog initiativ till dagens museibesök efter att ha läst om museet en längre tid, och planerar redan för en uppföljning.
– Jag har flera barnbarn som jag vill ta hit, här finns något för alla åldrar.
Dottern Jenna Jansson håller med.
– Man behöver verkligen inte förstå sig på konst för att gilla det här. Det är färggrant och trevligt och alla verkar så glada. Det är roligt att få vara en del av det här, konstaterar hon.
”Som en glad idrottsfest”
Då konstmuseet öppnade klockan 11 på förmiddagen hade de ivrigaste köat redan i en timme och en medelålders man längst fram fick äran att klippa bandet.
Lite längre bak i kön står Leena Kiuru och Kaisu Mäki som tagit tåget från Uleåborg på morgonen och tänkte tajma in ett museibesök innan konferensen senare på dagen.
– Det här känns som en idrottsfest, men i kulturens tecken. Alla är glada och tar bilder på sig själva. Vi såg många som klättrade omkring på museets tak där på innergården och hade roligt. Det är ju en offentlig plats och det känns fint att alla gratis kan få uppleva en del av museet. Det är lite samma tanke som med operahuset i Oslo, säger Leena Kiuru.
Outi Berghäll har med sig 10-åriga tvillingarna Maria och Markus Berghäll. De går i skola i Bryssel men firar de sista dagarna av sommarlovet med att besöka Amos Rex.
– Det här har vi väntat på i flera månader. Men jag har inte berättat så mycket för barnen, så det får bli en överraskning.
Första intrycket är definitivt positivt. Både Maria och Markus Berghäll behöver bara stiga in i första utställningsrummet för att spärra upp ögonen och vakna på riktigt.
– Det här känns helt som att gå in i en film, säger Maria Berghäll och pekar på havet som rullar omkring framför ögonen på henne.
– ...som om havet skulle vika sig åt sidan då man närmar sig. Min mormor sa att det känns som att falla från en brygga.
Superlativen fortsätter genom rummen och Outi Berghäll, som gillar att besöka olika museer, behöver inte gå hem besviken.
– Jag har sörjt Guggenheim, och skulle gärna ha fått hit det. Men nu har vi ju Amos Rex.