Trumps Nordkoreapolitik i kris
Trumps Nordkoreapolitik ser ut att ha kört fast i samma träsk som tidigare amerikanska presidenter, skriver Juri von Bonsdorff.
När president Donald Trump landat i USA efter det historiska toppmötet med Kim JongUn i Singapore för mer än två månader sedan, förkunnade han i en tweet att de nordkoreanska kärnvapnen inte längre var ett hot. Det var givetvis få allvarliga bedömare som tog det bombastiska påståendet på allvar. Trots allt hade den skrivna överenskommelsen med Kim varit vag och de nordkoreanska intentionerna oklara. Även de mer optimistiskt sinnade bedömarna insåg att det kommer att ta tid innan man vet om de diplomatiska ansträngningarna för en avveckling av det nordkoreanska kärnvapenhotet den här gången skulle leda till bättre resultat än tidigare. I dag är svaret på frågan fortfarande oklart, men det som blivit tydligt är att den diplomatiska processen inte blir ett enkelt segertåg för Trump. I själva verket befinner den sig i sin första allvarliga kris.
Den amerikanska utrikesministern Mike Pompeo skulle ursprungligen ha åkt till Pyongyang denna vecka för att fortsätta samtalen med den nordkoreanska ledningen, men i sista stund ställde Trump in resan. I en tweet sa han att framstegen hittills inte varit tillräckliga med tanke på avnukleariseringen av Koreahalvön. På måndagen rapporterade Washington Post att orsaken till Trumps plötsliga beslut var ett hemligt brev som skickats från Nordkorea till det amerikanska utrikesministeriet och som Pompeo genast tog till Vita huset för att visa åt Trump. Enligt obekräftade uppgifter i amerikanska medier ska brevet i en aggressiv ton ha varnat att hela fredsprocessen står på spel och att förhandlingarna riskerar att stranda.
Den nordkoreanska ilskan tros bero på att USA inte gått med på att skriva under en deklaration om att officiellt avsluta Koreakriget. Enligt den amerikanska nätpublikationen Vox, skulle Trump under toppmötet i Singapore ha lovat Kim en sådan. Men Vita huset har av allt att döma inte varit villigt att gå Pyongyang till mötes utan en tydligare deklaration från Kim om hans intentioner att avveckla landets kärnvapenarsenal. Bägge sidor har specifika och konkreta krav men ingendera är villig att ta det första steget.
Ytterligare ett tecken på det försämrade förtroendet för den diplomatiska processen kom på tisdagen då försvarsminister James Mattis antydde på en presskonferens att de stora militärövningarna med Sydkorea kan komma att återupptas nästa år. I en eftergift som kritiserades starkt, lovade Trump i Singapore att USA skulle avhålla sig från dem. Trump gav på onsdagen uttryck för en annan hållning då han sa att det inte finns någon orsak att använda pengar på manövrar med Sydkorea och att relationen med Kim Jong-Un är varm.
Men vare sig den är varm eller inte står Trump inför ett dilemma. Han behöver så småningom kunna visa tecken på reella framsteg för att motivera den optimism han utstrålat och artikulerat i och efter Singapore. Han gav Kim Jong-Un det möte på den globala scenen de nordkoreanska ledarna drömt om i decennier. Det var ett högt spel som hittills inte gett utdelning. Om förhandlingarna nu strandar på allvar riskerar Trump att se ut som om han låtit sig luras av en listigare spelare. Utan framsteg blir Trump tvungen att fundera på nya tuffare sanktioner. Det riskerar i sin tur givetvis att förarga Nordkorea och stoppa hela processen, men de kunde eventuellt lappa hans trovärdighet. Frågan är också om Trump kan få Kinas och Rysslands stöd för nya sanktioner. Trump beskyllde på onsdagen Kina för att undergräva USA:s ambitioner genom att förse Nordkorea med bistånd av olika slag.
Donald Trump har hittills hävdat att han kan driva diplomati på ett bättre sätt än tidigare administrationer. I de flesta fall är det för tidigt att säga om han har belägg för orden, men just nu ser hans Nordkoreapolitik ut att köra fast i samma träsk som tidigare amerikanska presidenter.