Vem är rädd för superkvinnor?
I uppföljaren Superhjältarna 2 är det alltid något som händer med fart och stil och ibland humor. Som en hyllning till kärnfamiljen och ett Amerika som sätter sin tillit till superhjältar känns det däremot gammalmodigt.
Superhjältarna 2
HHHII Regi & manus: Brad Bird. I röstrollerna: Holly Hunter, Craig t Nelson, Sarah Vowel, Samuel t. Jackson m.fl.
”Det är ett hjältedåd att vara förälder om man gör det rätt”, säger den ena superhjälteföräldern till den andra i animationsfilmen Superhjältarna 2 (The Incredibles 2).
Ursprungsfilmen från 2004 handlade om en familj där alla medlemmar har olika superhjälteförmågor och tillsammans kämpar mot brottslingar i en modernistiskt designad dröm om hur framtiden ska se ut.
Det roliga är att deras superhjälteförmågor hänger ihop med deras samhälleliga roller: mamman kan stretcha sig till det yttersta, tonårsdottern gör sig osynlig, babyn byts ibland till ett skrikande monster medan pappan och sonen är världens starkaste respektive snabbaste.
Nu är superhjältefamiljen tillbaka. Men samhällsklimatet har blivit hårt och snålt, folk har börjat stämma superhjältar för att de förstör egendom i sin kamp för det goda, och till slut har superhjältar rentav blivit olagliga. Pappan tvingas jobba som försäkringstjänsteman, mamman är hemmafru och sköter om de tre barnen, vars förmågor ger dem problem i skolvardagen. Så vad göra?
Skrämmande superkvinnor
En obestämd miljardär som liknar Mark Zuckerberg får lust att rädda superhjältarna av nostalgiska skäl – så fungerar ju Silicon Valley-välgörenheten
i dag. Han bestämmer att det är mamman, Elastigirl, som har störst potential att bli älskad av folket och sparkar i gång en PR-kampanj med henne i huvudrollen. Hon går alltså till jobbet och räddar världen medan mannen buttert får sköta barnen. Han är först avundsjuk men lär sig sedan sköta om sina två adhdsöner och sin trånande dotter. Föräldrarna utvecklar aldrig ett system där de delar på hemsysslorna och barnpassningen – om det är mamman som är på jobbet så får pappan inte berätta något om vardagstråkigheter för att inte oroa henne och så vidare. Detta framställs som en naturlag: arbetsplatsens behov måste gå först.
Elastigirl borde självklart vara hjältinnan här, då hon slinker i väg i sina höga stövlar och kör enorma motorcyklar. I filmen flirtar hon med
en kvinna, fattar sina blixtsnabba beslut och klarar av att vända kritiken mot superhjältarna. ”För att hjälpa min familj måste jag lämna den, för att fixa lagen måste jag bryta mot den”, säger hon och just den här paradoxala situationen känner säkert alla medelålders föräldrar igen, att tvingas balansera mellan fler krav än det är mänskligt möjligt att klara av. Men varför koncentrerar sig filmen så mycket på maken som sitter hemma och sköter sina barn dåligt och mjölkar skratt? Fast kanske det här är radikalt i USA?
Fungerande action
Regissören Brad Bird är upphovsman även till den ursprungliga filmen. Han verkar gilla actionscener, snygga men fasligt långa och inte särskilt roliga. De här är ungefär på samma nivå som i de anonyma Spindelmannenfilmerna. Filmen fungerar säkert för sin målgrupp: det är lagom spännande, ibland riktigt skrämmande och alltid något som händer med fart och stil och ibland humor. Men barnens problematik överskuggas av föräldrarnas, så vem är filmen riktigt gjord för? För att maximera publikunderlaget förekommer en svart snubbe som kan frysa allt till is, har Samuel L Jacksons röst och strider vid familjens sida.
Filmen på över två timmar är för lång. Dess budskap att familjen är starkast när alla kämpar för samma mål är behjärtansvärt, men lite gammalmodig känns ändå denna hyllning till kärnfamiljen och till ett Amerika som brukade sätta sin tillit till superhjältar.
Elastigirl borde självklart vara hjältinnan här, då hon slinker i väg i sina höga stövlar och kör enorma motorcyklar. (---) Men varför koncentrerar sig filmen så mycket på maken som sitter hemma och sköter sina barn dåligt och mjölkar skratt? Fast kanske det här är radikalt i USA?