När tar bekymren slut?

En vit sandstrand med vajande palmblad. Du ligger i solstolen, dricker en läskande dryck, kanske läser du en bok eller bara låter solen värma din kropp. Inte ett moln syns så långt ögat når. Allt är så himla gott. Tänk om livet skulle vara så? Då jag talar med mina vänner och bekanta, hör om deras vänners liv och läser om kändisars, låter det helt annorlunda. Det handlar mest om bekymmer.

Då barnen var små hade jag bråttom hela tiden. Arbetet skulle så klart utföras, men så skulle jag passa barnens dagistider, musikinstitutets lektioner, fotbollsträningar och teaterövningar. Jag fungerade som en taxichaufför på deltid, kändes det som. Och frun gjorde samma sak. Det var henne jag ibland träffade på byvägen när jag kom och hon for med ungarna.

Nu då barnen vuxit behöver jag inte göra det längre. Men det har kommit andra bekymmer. Klart att jag fortfarande tänker på hur barnen mår och hur de klarar sig. Men det har också kommit andra bekymmer. Oron för ens egna föräldrars välbefinnande ökar för var dag som går. Då jag ringer dem och de inte svarar, vad har då hänt?

Och det är ju inte bara ens egna föräldrar, det är svärföräldrar, vänners föräldrar, äldre släktingar och så vidare.

Det tycks vara så att de personer som jag pratade blöjbyten med för 30 år sedan nu vill tala om sina dementa föräldrar, om hjärnblödningar, förhöjda blodtryck, dosetter och annat som har med vardagen att göra. Ibland kan dessa diskussioner få rent av komiska drag. En fabulerande demenspatient kan komma med de mest fantastiska historierna, som vida överträffar ens egen fantasi.

I lämpliga doser hänger jag med i samtalen om närståendes hälsa och ohälsa, men det finns en viss typ människor som inte tycks ha annat än bekymmer att tala om och alltid skall deras bekymmer vara större än ens egna. Jobbigt!

Det bekymmersfria livet är väl det man strävar efter med sitt dagliga slit. Men säg – när kommer den dagen då man ligger på den vita sandstranden och har det skönt? Kanske bäst att inse att det är en orealistisk tanke och att livet fylls med bekymmer oberoende av om man är rik eller fattig, man eller kvinna, ung eller gammal.

Det bekymmerslösa livet är en myt. En del är bara bättre på att dölja sina bekymmer än andra.