Rörelseutrymmet för Aung San Suu Kyi är inte stort. Men hon har en position och ett moraliskt ledarskap. Dem har hon inte använt, åtminstone inte offentligt, för att försöka förhindra våldet. Inte heller FN eller USA har reagerat i tid, trots att de hade

Armén har utsatt rohingyerna i Myanmar (Burma) för brott mot mänskligheten och regeringen har inte skyddat dem. Det visar en färsk FN-rapport. Både armén och den politiska ledaren Aung San Suu Kyi tiger.

Det är ett drygt år sedan armén i Myanmar gick in i delstaten Rakhine med så brutala metoder att många dog och ungefär 700000 rohingyer flydde till Bangladesh.

Rohingyerna är en muslimsk folkgrupp som har bott i Rakhine i västra Burma i generationer. Fram till 1962, då militären tog makten, betraktades folkgruppen som en av landets etniska minoriteter men nu har rohingyerna inte medborgarskap. Burma, som har varit en brittisk koloni, blev självständigt 1948 och efter det beräknas ungefär en och en halv miljon rohingyer ha tvingats lämna sina hem för att de har förföljts.

Den senaste massiva flyktingvågen började efter att armén slog till i slutet av augusti för ett år sedan. Det var enligt armén ett svar på attacker som den rohingiska gerillagruppen Arsa hade utfört mot bland annat poliser och militärbaser.

Armén brände ned byar, våldtog och dödade människor. De som kunde flydde och gömde sig i djungeln och tog sig sedan vidare till Bangladesh. Armén har hela tiden nekat till anklagelserna om övergrepp.

Nu finns i alla fall en FN-utredning att luta sig mot. Det är Förenta Nationernas människorättsråd som står för utredningen, som slår fast att armén i Myanmar uppsåtligen har utfört massmord och våldtäkter mot rohingyerna. I rapporten sägs att de brott som har begåtts i Rakhine och sättet de har begåtts på till sin natur, sitt allvar och sin omfattning överensstämmer med brott som tidigare har rubricerats som folkmord.

I Myanmar tillhör minst en tredjedel av befolkningen olika minoritetsgrupper. Rapporten tar också upp överträdelser i två andra delstater, Kachin och Shan, men brotten är allvarligast i Rakhine. Kritiken riktar sig mot armén, som har utfört våldsdåden, men också mot Myanmars politiska ledning. Enligt rapporten har regeringen under ledning av Aung San Suu Kyi tillåtit att hatbrotten har florerat, förstört dokument och låtit bli att skydda minoriteterna mot brotten.

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 för sin kamp för demokrati och frihet i Myanmar. Hon bodde länge utanför Burma men återvände 1988 när hennes mamma blev sjuk. Samma år protesterade studenterna i Burma mot armén och regeringen. Suu Kyi deltog i protesterna och blev en förebild för dem som motsatte sig arméstyret. Hennes pappa Aung San kämpade mot japanernas ockupation och ses som grundaren av det moderna Burma. Han förordade en federal stat som skulle ha gett minoriteterna en viss autonomi. Aung San mördades efter att hans parti hade vunnit valet 1947. Armén tog alltså makten 1962 och satsar på en stark centralstat.

Aung San Suu Kyi deltog i att grunda ett nytt parti Nationella demokratiska förbundet (NLD) och efter det sattes hon och andra partiledare i husarrest 1989. I valet året därpå vann NLD stort trots det, men militären ogiltigförklarade valet. Suu Kyi satt i husarrest i två repriser. Hon frigavs 2010 då ett riggat val ordnades i Myanmar. Efter 2011 är öppenheten större och i ett fyllnadsval 2012 vann NLD stort och Suu Kyi blev invald i parlamentet.

På 2010-talet har en militant, nationalistisk buddistisk rörelse fått luft under vingarna. Rykten om muslimer som behandlat buddister illa har lett till mobbar mot muslimer. Samtidigt har smarttelefoner och sociala medier vunnit terräng och effektiverat ryktesspridningen.

2015 ordnades ett nytt och mera demokratiskt val. Armén har ändå säkrat sin position, för en ny grundlag ger dem centrala ministerposter och så många parlamentsmandat att de kan styra lagstiftningen.

Rörelseutrymmet för Aung San Suu Kyi är inte stort. Men hon har en position och ett moraliskt ledarskap. Dem har hon inte använt, åtminstone inte offentligt, för att försöka förhindra våldet. Inte heller FN eller USA har reagerat i tid, trots att de hade tillgång till information om vad som höll på att ske. Det gör tragedin ännu större.