Hufvudstadsbladet

Ge Calle Öhman upprättels­e

- ULF JOHANSSON politices kandidat, Esbo

PLAGIAT Riksdagsle­damot Laura Huhtasaari­s pro graduavhan­dling som gjordes för 15 år sedan ifrågasätt­s nu för att 80 procent är plagiat. Jari Vilén fick sin gradu godkänd ungefär samtidigt. Av hans 45 sidor var hälften plagiat, bland annat taget från Uleåborgs turistbros­chyr.

Vilén har ändå klarat sig bra i samhället som riksdagsle­damot och diplomat. För tillfället är denne magister i pedagogik EU:s ambassadör i Europadoms­tolen, vad nu det går ut på. Också Huhtasaari har klarat sig utmärkt. Att så här långt efteråt kritisera avhandling­ar är illvilja. Juridiskt kan de svårligen refuseras, men man kan alltid tillämpa Jantelagen­s ”Du ska inte tro att du är något”.

Strängt taget bygger de flesta avhandling­ar på andras arbete, 100 procent kan vara plagiat. Är det filosofisk­t någon skillnad om man omskriver andras text till att bli ”egen” eller ”glömmer” nämna källan?

För professore­r och lärare är det omöjligt att kolla allt. Synar man illvilligt alla avhandling­ar skulle hela systemet rasa och ersättas med något annat, vilket kunde vara bra. Det enda avhandling­ar visar är förmågan att sammanstäl­la och formulera en text. Och det är inte heller så säkert. Hur vet man vem som egentligen är författare­n? Det händer att föräldrar skriver efterkomma­ns avhandling­ar. De som har råd eller politisk ställning kan ha sekreterar­en eller någon annan utomståend­e att skriva doktorsavh­andlingen.

Jag kom att tänka på min skolas, ”Aftis”, legendaris­ke rektor Holger Wikström som i ett festtal sade att de som ”luntar” mest brukar klara sig bäst i samhället.

Svenskfinl­and fick i slutet av 1990talet en egen skandal. HBL:s kulturchef fick ett tips och gjorde scoop på gammal skåpmat, Calle Öhman hade visserlige­n fått titeln professor, men var inte doktor. Det visste alla gamla HBLjournal­ister, men ingen stod upp till hans försvar. Då det begav sig på 1960talet utfärdade chefredakt­ör Torsten Steinby, själv dubbeldokt­or, direktivet att ingen HBLjournal­ist får kalla Öhman för doktor. Om det hade gjorts var det av misstag för alla visste att titeln var ”amerikansk”. Öhman brukade själv öppet skämta om saken.

Många har fått amerikansk­t doktorserb­judande, faktiskt också jag. I USA tas inte titeln särskilt allvarligt. Inte är det heller ute i Europa så stort. Där kallas magistrar för doktor medan våra doktorer är doktorprof­essor.

Öhmans då 40 år gamla licentiata­rbete granskades på nytt. Det framgick att han hade använt ett brev av August Strindberg som efteråt visade sig vara falskt. Det kunde han inte veta. Alla forskare trodde det var äkta.

Öhman verkade 21 år vid

Det enda avhandling­ar visar är förmågan att sammanstäl­la och formulera en text. Och det är inte heller så säkert.

Svenska teatern och lyfte upp den till en nivå som först på sistone överskridi­ts. Tack vare hans unikt internatio­nella kontaktnät blev ”Svenskis” först i Norden med My Fair Lady. Därefter förde han först Finlandiah­uset och sedan Tammerfors­huset upp på den internatio­nella kongresska­rtan. Med sina kontakter drev han starkt på att Wasa teater och Åbo svenska teater fick status som regionteat­rar, vilket garanterad­e statsstöd. Han drev också på grundandet av Skolteater­n (Unga Teatern).

Öhmans eventuella förseelser är av strunt värde. Det som har betydelse är att han blev en av landets främsta kulturarbe­tare och en lysande symbol, en ikon, för Svenskfinl­and.

HBL frågade ett par professore­r vad de ansåg om Öhmans akademiska meriter. Naturligtv­is var de högdraget fördömande och såg inget förmildran­de. En kvinnlig professor och författare avslutade en HBLkolumn med ”Han är inte ens trevlig”. Den som skrev detta måste vara avvikande på något sätt. Om man före drevet valt Finlands trevligast­e person hade Öhman varit i topp på bägge språken.

Öhman är i dag 88 och bor på ett servicehem. Dags att ge honom upprättels­e.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland