Festival utan män tar ställning mot övergrepp
Vid första ögonkastet ser allt ut som vilket som helst urbant sommarevenemang men precis som namnet avslöjar är Statementfestivalen, där cis-män inte är välkomna, ett ställningstagande och en motreaktion.
På Statementfestivalen i Göteborg är alla åldrar, hudfärger och kroppar representerade. Det finns en stor hoppborg, hennatatueringar, en fotokiosk för feministiska selfies, upplysning om härskartekniker och tygkassar med feministiska slagord. Det som inte finns på festivalområdet är män.
Statementfestivalen är ett ställningstagande mot alla övergrepp som förekom under fjolårets sommarfestivaler i Sverige.
En sensommarhelg kunde bjuda på behagligt festivalväder men efter en rekordvarm sommar känns 16 grader och duggregn som värsta vinterkylan. Trots det mindre optimala vädret är stämningen inne på Statement Festival exceptionellt varm och välkomnande. Personalen, och framför allt ordningsvakterna, är glada och vänliga. Inga män syns till.
Under fjolårets sommarfestivaler i Sverige anmäldes 150 övergrepp, 22 av dem våldtäkter. Enligt Metros granskning var unga flickor särskilt utsatta och statistik från Brottsförebyggande rådet i Sverige visar att 98 procent av de som misstänks för sexualbrott är män. Inte okej, ansåg komikern Emma Knyckare och föreslog på Twitter att det borde ordnas en festival där endast icke-män är välkomna. Ett drygt år senare ordnas den första Statementfestivalen där endast kvinnor, transpersoner och icke-binära är välkomna.
Bland festivalfolket är alla åldrar, hudfärger och kroppar representerade. Det finns många kompisgäng som sitter tillsammans och dricker öl medan de pratar och skrattar. Det finns en stor hoppborg, hennatatueringar, en fotokiosk för feministiska selfies, upplysning om härskartekniker och en massa tygkassar med slagord såsom ”Patriarkatet kan skada din hälsa”. Många har pyntat sig med stora, färggranna smycken med venussymbolen.
Ingen trängsel eller oönskade beröringar
Det är verkligen kallt ute och publiken verkar mer än nöjd över att en av de riktigt stora, kända artisterna, Jenny Wilson, strax uppträder inomhus på Whitney-scenen, nämnd efter Whitney Houston. Nora Khalil står på scenen och uppträder med slampoesi om förorten och systerskap.
Den gamla lagerlokalen vid Frihamnen är mörk men mörkret känns inte alls otryggt eller hotfullt. Även i den allra främsta raden, precis vid scenkanten, finns det rum för att dansa, vifta med armarna och slå med knytnävarna i luften. Inte för att det skulle vara ont om folk i publiken, utan för att alla är så artiga och ger plats åt övriga. Musiken, artisterna och de övriga programpunkterna känns egentligen väldigt egala. Poängen är att evenemanget ska vara som vilken annan festival som helst, utan alla de obehagliga aspekterna såsom trängsel, otrygghet och oönskade berörningar.
Mellan låtarna talar Wilson om sexuellt våld och härskartekniker som hon utsatts för. Hennes ord känns som väldigt intima avslöjanden men precis som en festivalgäst påpekar senare är igenkänningsfaktorn antagligen hög bland festivalgästerna. Rent statistiskt är det sannolikt att de flesta varit med om liknande erfarenheter. Till ordningsvakternas bekymmer hoppar Wilson mot slutet av spelningen bland publiken, men ingen av dem tafsar eller river i hennes kläder utan ger respektfullt utrymme så att hon kan fortsätta sitt energiska uppträdande.
Efter spelningen flyttar sig de flesta till matkioskerna. Det verkar som att arrangörerna förberett sig på att festivalfolket köper mer alkohol och mindre mat eftersom det inte finns någon kö vid de flertaliga bardiskarna medan området kring matförsäljarna kryllar av folk. Framför allt en rosa kiosk med jamaicansk mat verkar populär. Medan människorna står i kö börjar sensommarmörkret krypa fram och luften känns ännu kallare. Många gräver fram mössor, vantar och halsdukar.
Det var knappast meningen att de hungriga festivalgästerna köar i två timmar för en matportion men det märkvärdiga är att ingen verkar besvärad eller irriterad. Svenskar är kända för sin förkärlek för köer men det här kunde vara en scen ur en komedi.
En paus från männen
Marie Eriksson och Camilla Carnmo har kommit till Göteborg från Växjö för att vara med på festivalen.
– Vi är nog annars också ganska feministiska men det här kändes sär- skilt viktigt, säger Carnmo.
Eriksson jobbar vid Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), en kvinnoseparatistisk organisation som ordnar stöd och boende för kvinnor som utsatts för våld.
– Så det här med separatistiska rum är inget nytt för mig. Ibland behöver man ta en paus och bara tillbringa tid utan män, säger Eriksson.
Att delta på festivalen var en självklarhet för Carnmo och Eriksson, de deltog redan i gräsrotsfinansieringen av evenemanget innan biljetterna hade släppts.
– Jag minns en gång när jag var väldigt ung, kanske 16, och var på en festival. Jag var väldigt berusad och arrangörerna var tvungna att ringa upp mina föräldrar. Medan jag väntade på att de skulle hämta mig började en av ordningsvakterna smeka mig på magen. Det kändes väldigt obehaglig och jag minns fortfarande hur otäckt det kändes, säger Eriksson.
Jämställdheten en attitydfråga
Josefin Tinér är en erfaren festivalbesökare och har bland annat varit på Roskildefestivalen i Danmark och Way Out West i Göteborg.
– Om det var frågan om vilken som helst annan festival skulle mina vänner inte ha lämnat mig ensam medan de köper öl och jag skulle inte heller ha stannat på festivalområdet för att äta. Jag skulle ha tagit spårvagnen till Backaplan och käkat på McDonalds, säger Tinér.
Hon hörde om festivalen i Emma Knyckares podd och tycker att evenemanget har ett betydelsefullt budskap.
– Jag tycker det här är viktigt så såklart kom vi hit med tjejerna.
Också festivalarrangörerna är nöjda. Gabriella Lönnroos, som ansvarar för marknadsföring och kommunikation, säger att det slutliga besökarantalet ges ut i dag.
– Allt har gått superbra. Härlig stämning, glada besökare och peppade och nöjda artister. Det är tydligt att festivalens besökare både tar vara på varandra och skapar en fin gemenskap, säger Lönnroos.
Förutom övergreppen kritiseras många festivaler för ojämställt artistutbud. Lönnroos säger att arrangörerna strävat efter att boka artister från olika genrer och att understryka att jämställdheten är en attitydfråga.
Ingen långvarig lösning
Onekligen är det trevligt att känna sig trygg i en stor folkmängd och omringas av positivitet och pepp. Det finns absolut utrymme för en queer och feministisk miniatyrversion av Way Out West eller Flowfestivalen, men precis som Göteborgs Postens musikkrönikör Johan Lindqvist och SVT:s ledarskribent Kajsa Dovsted påpekar vore det önskvärt att ställningstaganden som Statementfestivalen blir en tillfällig lösning som inte behövs i längden.
Separatistiska evenemang kan vara oerhört viktiga andrum, framför allt för marginaliserade grupper såsom könsminoriteter och personer som rasifieras, men att porta män löser inte problemet med övergrepp och trakasserier. Det är inte fel att icke-män tillbringar tid tillsammans men det kan ifrågasättas hur det ändrar på det faktum att merparten av våldet och trakasserierna fortfarande begås av män.