Samhällsföräldraskapet
Den första vanan som brutits är tystnaden och med det blir det oändligt mycket svårare att titta bort, eller att trakassera.
I dag tar tidskriften Astra emot Fredrika Runeberg-stipendiet för vårt arbete med #dammenbrister. Priset delas ut för att ”hugfästa minnet av Fredrika Runebergs gärning och stimulera till den speciella ’samhällsmoderlighet’ som var utmärkande för henne”.
Begreppet samhällsmoder, som oftast förknippas med Ellen Key, användes för att förhandla om kvinnors plats i samhället under en tid där kvinnors rättigheter var mycket begränsade. En vanlig tolkning av samhällsmoderlighet är att fokusera på vårdande, kärleksfulla och oegoistiska tankar och handlingar, att öronmärka dem som kvinnliga och att genom dem argumentera för att kvinnor har en uppgift att fylla också utanför hemmen. Öronmärkningen har som tur är inte åldrats särskilt bra, men i övrigt är det här egenskaper som samhället fortfarande har ett skriande behov av, oberoende av kön. Däremot känns det alltför idealiserande att i vardagen koppla ihop de här egenskaperna med föräldraskap, ens som en metafor.
Som förälder sedan två och ett halvt år tillbaka skulle jag karakterisera föräldraskapet så här; ett konstant möte med dina egna svagheter, brister och begränsningar, men där du hela tiden får en ny chans att göra om och göra bättre. Uppgiften är för viktig för att du ska kunna stanna upp alltför länge och fokusera på allt som gått fel, det viktiga är att ta ansvar för sina handlingar, att hitta lösningar och se till att det blir bättre i fortsättningen. Så här skulle jag också vilja definiera den samhällsföräldragärning #dammenbrister och #metoo är.
Ingen av oss som deltagit i uppropen är perfekta och det är inte perfektion vi kräver av andra, men samhällets hantering av sexuella trakasserier måste bli bättre än den är nu. En förändring sker inte i ett svep, inte när det är frågan om inrotade vanor av att inte visa respekt, att titta bort då något sker eller att vara tyst då en utsätts för trakasserier. Det kommer ta år innan vi kan avgöra vilken den verkliga effekten av #metoo eller #dammenbrister blir, men redan i det här skedet är vi nog många som upplever att ett stort förändringsarbete är på gång. Och många som hoppas att det kommer få stöd att fortsätta. Den första vanan som brutits är tystnaden och med det blir det oändligt mycket svårare att titta bort, eller att trakassera.
Vad som krävs nu är resurser och tålamod. Ett jämställt samhälle uppstår bevisligen inte av sig själv. För att en förändring ska ske krävs, i motsats till vad till exempel Juhana Vartiainen (HBL 31.5) tror, avlönat arbete. Den samhälleliga nyttan av ökad jämställdhet är så stor att ansvaret inte kan sättas bara på aktivister. Inte ens den ursprungliga användningen av begreppet samhällsmoder syftade till att utöka kvinnors gratisarbete till att gälla också utanför hemmen.