Anne från Vanda vill inte lalla
Också i det präktiga, flitiga Småland får man höra otrevligheter på gatan. Det vet Anne Karlsson som är sverigedemokrat i Värnamo. Och invandrare från Finland.
Vintern 1969 var förfärligt kall när den finska familjen Kurki invandrade till Värnamo i en VW-kleinbuss, från Räckhals i det nuvarande Vanda. Elvaåriga Anne hade vuxit upp där med kompisarna kring Elanto, kiosken och den bruna tågvagnen utan hjul som var postkontor.
– Man var ju utsatt då, säger Anne Karlsson som hon heter i dag. Jag kunde ingen svenska, men farsan har sagt att jag lärde mig på två månader.
I skolan flyttade Sverige automatiskt ner finska invandrade barn en klass; Anne från femman till fyran. Deras namn försvenskades. Pappa Kurki hade som före detta krigsbarn i Eskilstuna gett barnen svenska andranamn. Så Anne blev AnneKarin, Tuovi Margit blev Margit och Klaus Aleksanteri blev Klaus.
– – – I lobbybaren på hotell Tre Liljor kommer en man ursäktande fram till Anne Karlsson, 60 i dag. I Sverigedemokraternas vita kampanjjacka är hon i dag SD-ledare i fullmäktige och medlem i partistyrelsen på riksnivå.
Mannen säger att det nog inte ordnar sig med SD-valvaka på sportpuben, ”vi har ingenting emot er, men det passar liksom inte ihop”.
Anne Karlsson rycker på axlarna. Så där är det här. Fast det har varit tuffare, särskilt före SD:s stora valseger för fyra år sedan.
– Man har blivit kallad det mesta på gatan, rasist, nazist, dödsknarkare och en massa könsord; gått hem och gråtit många gånger.
Det frikyrkligt flitiga och präktiga Småland har kunnat visa andra sidor också, till och med i de parlamentariska rummen, säger hon. SD anklagas för att konstruera motsättningar och göra politik på myter och rädslor. Fast under en paneldebatt på Värnamodagarna har en kristdemokrat sagt att det får vara slut på att ”vuxenmobba” SD.
Anne Kurki slutade skolan tidigt. Hon blev ensamstående mamma vid 18 och hade sitt första jobb på en restaurang.
– Jag var nissa, den lägsta nivån innan man blir kallskänka och servitris, säger hon. Och jag röstade på Socialdemokraterna.
I Småland kan inte alla vara företagare, utan en del är löntagare också. Anne gifte sig med Boo Karlsson som är billackerare hos Holmgrens bilhus och jobbade själv i 18 år på Forsheda Gummi som maskinskötare, maskinställare, arbetsledare...
– ... i kundtjänst, med inköp, med data. Genom interna kurser var min titel till sist logistikingenjör, utan någon grundutbildning.
År 2006 värvades hon till Sverigedemokraterna av ortens skickliga SD-ålderman.
– Migration och integration intresserade mig. Jag hade ju varit arbetsledare för en del muslimska män som inte kunde ta order av mig som kvinna. Som inte trodde mig när jag sa att så här spelar vi boll i dag.
Inför valet 2014 tog Anne Karlsson långledigt för att vara SD-valombudsman i Jönköpings län. När hon kom tillbaka fanns hennes jobb vid företaget som gör sjukhussängar inte kvar.
Var det politiskt, tror du?
– Jag är nästan säker på det. Men det här med rasism, är det inte knepigt att hålla styr på det när ni är invandrarkritiska... – Vi är inte kritiska till invandrare. Vi är kritiska till invandringspolitiken. Vi har absolut nolltolerans med att säga rasistiska saker. Men vi behöver kunna ta hand om dem som bor här innan vi tar in flera.
Har man inte fått uppehållstillstånd tycker hon man ska vara glasklar, och stödja dem som flyttar hem igen.
– Vi kan ju inte blöta, stöta, tugga och smacka om att man ska få stanna här i alla fall. Ge dom raka besked. Annars får du lalla med nästa om du har lallat med en. Har du själv tänkt flytta hem till Finland någon gång? – Haha, nej jag har nog bott här för länge. Men jag är ju invandrare så länge jag lever. Jag jobbar för Sverige, men jag har den finska flaggan hemma.
Några rötter i Finland har Anne Karlsson inte längre. Utom en moster i Malm.