Aldrig så ensam som i huvudstadens myller
”Lugnet är en roman som rör om i mig, gör mig illa berörd, men ligger den litterära kvaliteten på samma nivå som den emotionella effekten?” frågar sig recensenten.
ROMAN
Tomas Bannerhed
Lugnet Weyler 2018
Om en epidemi drabbade oss och tusentals dog. / Om tåget jag satt på störtade utför ett stup. / Om huset började brinna eller bussen krockade. / Vem skulle jag ringa och berätta för att jag har klarat mig, att det inte är någon fara?
I Tomas Bannerheds andra roman Lugnet har protagonisten Urban tagit steget från sin lilla uppväxtby till Stockholm, där han hoppas på ett nytt och rikare liv – gärna som skapande konstnär inom litteraturen eller filmen. Men då hans flickvän lämnar honom blir det istället en tröstlös ensamhet och depression som gäller, så att han småningom glider ut mot farliga mentala gränsmarker.
I sin föregående roman Korparna skildrade Bannerhed livet i den småländska glesbygden, och kombinationen av mörker, hopp och litterär täthet övertygade så till den grad att han 2011 som debutant beviljades Augustpriset.
Skakande läsning
När uppföljaren efter sju år till slut är färdigställd har han i och med centralgestaltens bakgrund fortsättningsvis ena foten i landsortsmyllan, och dessutom har mamman sänt i väg en rad brev från det psykiatriska sjuhus där hon är intagen.
De utgör en skakande läsning, och beklämmande är också att Urban aldrig kan förmå sig att svara på dem. Han bara samlar dem på hög, som oftast outtalade men alltid närvarande anklagelser.
Hej Urban. (---) Jag tror det bästa vore om jag finge dö. Då behövde jag inte vara till besvär för någon. Begravningen kan ordnas genom det allmänna om Du inte har tid. (---) Kan Du inte skriva en rad till mig någon gång? Jag tänker på dig så gott som varje natt. Hej då, mamma.
Bannerhed har själv i intervjuer talat om sina skuldkänslor för att han lämnade hemgården och i stället ville skapa sig en annorlunda tillvaro i storstaden.
Detta emotionella dilemma gestaltas i romanen via att Urban lämnat sina föräldrars skogsbruk, men ändå krävt att få ut sin del av arvet redan på förhand. Det dåliga samvetet göds då av att mamman antytt att det var på grund av sådana svek som fadern begick självmord.
Innan Urban lämnat hembyn har han heller inte varit lycklig, men då har hans självbevarelsedrift åtminstone varit starkare – och platserna han irrat omkring på mindre hotfulla.
Min förtvivlan sen när hon gjorde slut, alla hundratals mil i bil den sommaren med Den vassa eggen (Ulf Lundells skilsmässoskiva) på stereon för att slippa dricka mig medvetslös eller ligga och skaka på soffan, upp till Tingsryd och Växjö och ut i byarna, till Vederslöv och Kalvsvik och Sune Jonssons Attsjö. (---) Inte stanna och älta. Inte åka tillbaka och hämnas.
I Stockholm förvandlas den bortkomna men ganska harmlösa killen sedan stegvis till en man som maniskt plundrar fågelbon (ju mer sällsynta arter desto bättre) för att utöka sin äggsamling, utvecklar fixeringar och paranoida fantasier, och börjar förhålla sig alltmer oberäkneligt och stört till kvinnor. Jag lider med honom, och tänker många gånger att jag inte vill läsa vidare. Att jag inte står ut.
Skuldbeläggande och tårar
Bannerhed beskriver människans utsatthet i en värld hon inte kan bemästra, med det tidlöst bråddjupa mor-sonkomplexet som en stadig underström. Orden i moderns brev kan förefalla neutrala och enkla, men de gömmer en äkta förtvivlan. Och tragiskt är också att Urban inte kan förhålla sig till den känslan, inte vare sig tröstande eller som insikt om att hans egen situation trots allt erbjuder oändligt långt fler möjligheter.
Så Lugnet är en roman som rör om i mig, gör mig illa berörd, men ligger den litterära kvaliteten på samma nivå som den emotionella effekten? Eller behöver man alls skilja dem från varandra?
Ja, åtminstone är det uppenbart att texten blir onödigt monoton, i och med att likartade scener med äggplundringsraider eller kvinnostalkning gång på gång upprepas. Liksom att svärtan, hopplösheten blir alltför mastig, utan sprickor, för att vare sig läsaren eller berättelsen ska kunna andas – eller någon vidgning vara möjlig.
Och ändå finns här en riktning. Kanske inte den önskade, men åtminstone en ständigt accelererande utförsbacke. ”Det är någon annan som går i mina kläder. Som inte vet vad han gör.”
Bannerhed beskriver människans utsatthet i en värld hon inte kan bemästra, med det tidlöst bråddjupa mor-sonkomplexet som en stadig underström.