En underlig bekantskap
Raduan Nassar liknar ingen annan. Vilken orsaken än var till att han efter två geniala böcker slutade skriva, så var det kanske i tid, innan han hann bli långtråkig, tänker recensenten.
ROMAN
Raduan Nassar:
Arkaiskt jordbruk Övers. Örjan Sjögren Modernista 2018
Ett glas vrede Övers. Örjan Sjögren Modernista 2018
Raduan Nassar (f. 1935) är en brasiliansk författare som har varit nästan bortglömd. På 1970-talet skrev han två romaner och ett antal noveller, och lämnade sedan skrivandet av ”orsaker som inte är viktiga” för att ägna sig åt ekologiskt jordbruk i sin hemdelstat São Paulo.
På senare tid har en boom uppstått kring författaren, romanerna har översatts till många språk, i år också till svenska. Om man läser Arkaiskt jordbruk och Ett glas vrede, suveränt översatta av Örjan Sjögren, är det inte svårt att förstå både den allmänna fascinationen för böckerna och det att det kan finnas känsliga läsare som gärna aktivt glömmer bort dem.
Arkaiskt jordbruk är en parafras på Bibelns berättelse om den förlorade sonen som i det här fallet samtidigt har lyckats skala bort fromheten. Huvudpersonen André har växt upp i en stor familj som lever i sträng tukt under fadern och Gud; närmare bestämt den sida av Gud som heter tiden. När fadern predikar, vid måltiderna, är väggklockan som alla de andra ser bakom honom ett viktigt element. Tiden är knuten till arbetet och till en sund personlighet.
Den som i inledningen kommer efter André till det kyffiga hotell där han uppehåller sig är storebrodern Pedro. Det som har hänt, förutom att André är allmänt rebellisk (det bästa han vet är att gräva en liten grop i myllan där han lägger sig och delvis täcker sig med löv), är hans sexuella dragningar. Först till en gethona med underbar päls som han vördar som en prinsessa, därefter till sin syster Ana som dansar vågat på skördefesterna. Något har hänt mellan dem som inte beskrivs i detalj. Efter den händelsen vill André fortsättningsvis ha Ana, som å sin sida ångrar sig och tillbringar tiden på knä i kapellet. Broderns tal om varför han behöver ha systern som kvinna sträcker sig över tiotals sidor. Enligt honom hänger familjens hela lycka, balans och förmåga att arbeta produktivt på att han får denna önskan uppfylld:
”…allt kommer att bli annorlunda, älskade syster, mitt ansikte kommer att bli mildare, jag ska ge upp min isolering, min stumhet och tystnad, se till att jag och alla syskonen kommer bra överens, göra mitt liv till en del av deras och måtte jag alltid sitta med vid det ljusa bordet under familjemåltiderna;…”
Som man kan vänta sig slutar berättelsen inte i någon harmoni.
Passion och komik
Ett glas vrede börjar med vad jag först naivt tänker är den stora passionen, och på alla sätt har jag kanske inte fel. Bland annat för att boken också är komisk, ett drag den riktigt stora passionen brukar innehålla. I inledningen kommer en man hem till sitt hus, där hans flickvän väntar på honom och de har sex; beskrivningen är fascinerande löjlig. Efter en snabbt undanstökad frukost inleder paret ett gräl som sedan upptar största delen av (den ganska korta) romanen. Grälet består av en enda mening, i vilken jagberättarens reflektioner och kalkyler och planer för grälets fortsättning, samt en del beskrivningar, är skickligt invävda.
Föraktet mellan de två är ömsesidigt, även om perspektivet gör att kvinnans verkar ännu större. Hon är betydligt yngre än mannen, välutbildad och en världsförbättrare. När den här boken skrevs var jag tre (1970), och hennes inställning påminner mig om hur de som var unga på den tiden ofta verkade förhålla sig även till oss barn, det var som om vi borde skämmas för att vi inte var vuxna och kommunister. ”Det är inte tillräckligt bra, det bara duger” är kvinnans återkommande omdöme om allt som gäller mannen.
Jagberättaren är intellektuell på ett sätt som han anser långt överträffar kvinnans, han är självlärd och tänker själv, är framför allt en del av naturen. Grälet går så långsamt framåt att man knappt märker när det stegrar sig. De retoriska hyperbolerna börjar allt mer påminna om August Strindbergs En dåres försvarstal. Explosionen av fysiskt våld blir när den kommer kort och relativt halvhjärtad jämfört med det psykiska våld som föregått den, kvinnan ger sig iväg och mannen genomgår en metamorfos av bisarrt slag.
När det gäller båda böckerna kan man bli utmattad av retoriken, men den är samtidigt aldrig helt tom. Raduan Nassar liknar ingen annan jag har läst. Vilken orsaken än var till att han efter dessa två geniala böcker slutade skriva, var det kanske i tid, innan han hann bli långtråkig. Orden och deras synonymer känns lika många som arterna i den brasilianska skogen; om naturen är ännu mer intressant för Nassar än litteraturen kan man bara föreställa sig vad han upplever där.
När den här boken skrevs var jag tre (1970), och romanpersonens inställning påminner mig om hur de som var unga på den tiden ofta verkade förhålla sig även till oss barn, det var som om vi borde skämmas för att vi inte var vuxna och kommunister.