There is no business like shoe business
Publiken är extatisk under premiären för Broadwaysuccén Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. Showen är av internationell toppklass och kanske teaterns största succé genom tiderna.
Kinky Boots.
Manus: Harvey Fierstein efter Geoff Deanes & Tim Firths filmmanus. Musik och sångtexter: Cyndi Lauper. Orkestrering: Stephen Oremus. Översättning: Kari Arffman & Hanna Kaila. Regi: Samuel Harjanne. Musikalisk ledning: Eeva Kontu. Koreografi: Gunilla OlssonKarlsson. Scenografi: Peter Ahlqvist. Dräkter: Tuomas Lampinen. Masker och frisyrer: Henri Karjalainen. Ljus: William Iles. Ljud: Kai Poutanen. I rollerna: Lauri Mikkola, Petrus Kähkönen, Anna Victoria Eriksson, Tero Koponen, Raili Raitala, Joachim Wigelius, Sanna Saarijärvi, Laura Alajääski, Samuel Vihma, Atte Halinen, m.fl. Premiär på Helsingfors stadsteater 30.8.
Att acceptera andra sådana som de är kan vara svårt. Att acceptera sig själv sådan som man är är, om möjligt, ännu svårare. Och för att förmå acceptera andra måste man, som bekant, först förmå acceptera sig själv.
Där i ett nötskal budskapet i Broadwaysuccén Kinky Boots. Liksom många musikaler baserar den sig på en film, som i sin tur baserar sig på verkliga händelser, och när den nu görs för andra gången i Norden – Malmöoperan var först för två år sedan – står det klart att Helsingfors stadsteater träffat rakt på en guldåder.
Färggrann publik i extas
Aldrig har jag bevittnat en sådan publik extas i samband med en musikalpremiär och aldrig, för den delen, en så färgrann publik. Det kryllade av de mest fantasifullt utstyrda drag queens och transvestiter – samt röda skor och stövlar – och jublet efter den inledande scenen skvallrade om att detta skulle utforma sig till något utöver det vanliga.
Såväl vad sången och agerandet som det visuella förverkligandet beträffar rörde vi oss snubblande nära internationell toppklass men kanske var det ändå den vokala biten som, trots att det handlar om marginaler på detaljplanet, röjde att det i vårt land fortfarande inte finns en musikalutbildning på högsta nivå.
Feelgod med mörkare undertoner
Det mesta var, som sagt, dock virtuost genomfört och nog måtte varje koreograf, scenograf och dräktmakare känna sig som barnet i godisbutiken inför uppgiften att realisera Kinky Boots med sin uppsjö av spektakulära dragnummer och, inte sällan, dramaturgiskt mångbottnat uppbyggda ensembler.
Framför allt är det ändå en allmängiltig story om familjerelationer, uppbrott, ansvarstagande och en möjlig väg till insikt och acceptans. Charlie flyr Northampton och pappas skofabrik, men faderns död får honom att återvända till en konkursfärdig firma. Enda chansen är att nischa sig och här kommer formidabla drag queenen Lola (Simon) in i bilden. En stövel med en sylklack som håller även en mans tyngd är melodin och efter diverse, mer och mindre förutsägbara, förvecklingar är det dags för grande finale på modeshowen i Milano.
En sedvanlig feelgoodkomedi, alltså? På sätt och vis, men Harvey Fiersteins manus bjuder även på en del mörkare undertoner som balanserar upp helheten och det är egentligen endast vissa passager i andra akten som till tonen blir onödigt pekpinneaktigt predikande på ett lätt klichémässigt sätt, som tycks så typiskt amerikanskt.
Poängen är förstås att låta en eng- elsk fabriksvardag med dansanta förtecken (Billy Elliot, The Full Monty) möta dragtematiken i exempelvis La Cage aux Folles, och Samuel Harjannes regi suger ut varje uns av dramatisk och emotionell must och slagkraft ur materialet. Allt flyter som smort och för en gångs skull känns även de talade partierna skönt longörbefriade.
Som i alla musikaler av det här slaget är koreografin sömlöst integrerad i regin och Gunilla OlssonKarlsson har sannerligen satt sprätt på sitt gäng med en gruppdynamik som söker sin like vad ren och skär energiutlevelse anbelangar. Peter Ahlqvists scenografi pendlar på ett lyckat sätt mellan stämningsmättat retrofärgade fabriksscener och glamorös catwalk och Tuomas Lampinen har tagit ut svängarna med en garderob av det klart mer extravaganta slaget.
Fräscht partitur
Att låta popikonen Cyndi Lauper skriva musiken kan te sig överraskande, men hon fick som första kvinna någonsin en Tony för bästa musik och även om Stephen Oremus insats är mer omfattande än den redovisade orkestreringen handlar det om ett överlag fräscht partitur, som trots att det plockar härifrån och därifrån ändå känns märkligt enhetligt. Helt har Lauper inte lyckats undvika vissa av genrens klichéer, som slår igenom inte minst i powerballaderna, men de riviga disconumren klingar oemotståndligt nostalgiskt för dem som var med när det begav sig.
Det säger sig självt att Kinky Boots står och faller med sin leading lady och vilken tur då att man nosade reda på Lauri Mikkola, vars Lola tar för sig med besked och fyller ut varje vrå av rummet. Likaså på kornet sittande Petrus Kähkönen är en välsjungande Charlie, medan borna komediennen Anna Victoria Eriksson är obetalbart festlig som den i chefen betuttade Laureen.
Raili Raitala och Sanna Saarijärvi är känslomässigt trovärdiga som Charlies karriärsugna fästmö Nicola respektive frejdiga knegaren Trisch. Joachim Wigelius och Tero Koponen är i sin tur mitt i prick som Charlies högra hand George och insnöade machomannen Don, medan Christoffer Strandberg utgör en spektakulär sjättedel av Lolas lika vidlyftiga som väloljade dansänglar.
Kapellmästaren Eeva Kontu har en benhårt proffsig 12-personersensemble till sitt förfogande och gör ett styvt jobb med att synkronisera skeendena i orkesterdiket med den sceniska ruljangsen. Kinky Boots är med sin mix av glittrande underhållning och ett rykande aktuellt budskap en grann fjäder i stadsteaterhatten och nog skall det mycket till för att den inte skall bli en av alla tiders succéer vid Första linjen.