Besvikelse innanför och utanför
En rad riksdagsledamöter har redan meddelat att de inte ställer upp i valet i april. Många av dem har också uttryckt en viss besvikelse och oro kring hur politiken har utvecklats. Det är en oro som många väljare delar.
Det är fullständigt naturligt att en del av de 200 folkvalda inför ett val beslutar att ta ett steg åt sidan. Under sommaren eller redan lite tidigare har vi fått det beskedet av flera långvariga riksdagsledamöter som Seppo Kääriäinen (C), Pertti Salolainen (Saml) och Stefan Wallin (SFP). Också Lauri Ihalainen (SDP), Maria Lohela (Blå), Riitta Myller (SDP), Mats Nylund (SFP) Lenita Toivakka (Saml), Tapani Tölli (C), och Kari Uotila (VF) har kommit med samma besked.
En del av dem har också gett uttryck för en viss besvikelse över hur politiken i dag ter sig, beskrivs och bemöts. Andra kan dra sig tillbaka med ålderns rätt. Till dem hör utan vidare både Seppo Kääriäinen och Pertti Salolainen. Kääriäinen citerar och omformar sin kollegas Hannes Manninens ord då han före det förra valet meddelade att han slutar. Kääriäinen säger att 50 år som allmän spottkopp får räcka.
Lenita Toivakka skriver på sin webbsida om hur det har blivit vanligare att politiker lever i sin egen lilla bubbla, hur man med avsikt missförstår varandra och hur aggressiviteten och kortsyntheten har blivit allmännare.
Också Tapani Tölli säger i en intervju i Helsingin Sanomat att riksdagsledamöterna med flit tolkar varandra fel, spetsar till konflikterna och också sårar varandra. Tölli säger att vissa diskussioner i plenum har varit sådana att han helst bara hade velat gå ut ur plenisalen. Både Toivakka och Tölli är besvikna på att det är så svårt att få till stånd beslut, och hänvisar inte särskilt överraskande till vårdreformen.
De flesta politiker, och särskilt sådana som har beslutat sätta punkt, konstaterar att politik handlar om ett lagspel, särskilt om man verkligen vill få något till stånd. En riksdagsledamot, eller ett parti, förmår inte på egen hand driva genom förändringar. Man måste förankra och samarbeta. Det är ett tidskrävande arbete som kräver seghet. Det blir definitivt svårare om man är ute efter kortsiktiga triumfer och gör det genom att skälla ut och såra andra.
Under den här riksdagsperioden har ovanligt många ledamöter bett om avsked mitt i perioden. Det började med SFP:s Carl Haglund som ville lämna riksdagen bara ett drygt år efter att han hade blivit invald. Det fortsatte med bland andra Olli Rehn (C), Sanna Lauslahti (Saml), Outi Mäkelä (Saml) Susanna Huovinen (SDP), Nasima Razmyar (SDP), Hanna Mäntylä (Sannf) och Alexander Stubb.
Det är i och för sig inget nytt i att en riksdagsledamot får ett annat viktigt uppdrag och därför vill lämna riksdagen. Det nya är att avsked nu för tiden beviljas också för andra jobb än tunga samhällsposter. Haglund är ett bra exempel på det. Han har nu redan hunnit lämna det jobb för kinesiskt ägda Kaidi Finland som han beviljades avsked för. Sanna Lauslahti blev vd för läkemedelsindustrins branschförbund, Mäkelä blev kommundirektör och Razmyar biträdande borgmästare.
En orsak till att så många har velat avbryta sitt folkrepresentationsuppdrag i mitten är att riksdagsledamöter kan ha svårt att få jobb ute i samhället. Då är det förståeligt att man tar chansen när den dyker upp.
Det är också positivt att det finns en cirkulation bland politikerna och att de som ska representera folket har olika erfarenheter och bakgrunder.
Ändå är det svårt att värja sig från intrycket att det finns en besvikelse på politiken både inom och utanför den. Det sägs ofta att vi har de politiker vi förtjänar.
Det är vi väljare som i sista hand väljer hur politiken ska se ut. Förhoppningsvis svänger pendeln snart så att vi kommer från populism och polarisering och igen kan närma oss samarbete och sakpolitik. April 2019 kommer kanske för tidigt med tanke på det.