Kina i skottlinjen

För några månader sedan inledde USA en handelskonfrontation på många fronter. I skottlinjen fanns Kina, EU samt grannländerna Mexiko och Kanada. Efter flera vändor av hot och åtgärder mellan USA och EU, besökte EU:s Jean-Claude Juncker Trump och kom hem med det som nu för tiden kallas en deal, ett skört vapenstillestånd, men som förhoppningsvis är första steget mot återupptagning av riktiga handelsförhandlingar. EU ser ut att för tillfället vara utanför Trumps radar.

Förra veckan slöt USA och Mexiko ett preliminärt bilateralt handelsavtal. Avtalet försätter Kanada i en situation med bara oattraktiva alternativ; att skriva på det avtal USA och Mexiko bestämt om eller att utarbeta ett eget bilateralt avtal. Om ingendera av dessa får flyt kan man i värsta fall återgå till det handelsavtal från 1988 man hade före Nafta.

Det börjar nu råda en viss säkerhet om att USA:s huvudfiende i detta krig är Kina. Hittills har USA och Kina satt 25 procents tariffer på varor till värdet av 50 miljarder dollar, de senaste tarifferna sattes den 23 augusti. USA:s tariffer gäller 279 produkter, allt från halvledare till kylskåp, medan Kinas motsvarande gäller 333 produkter, bland annat kol och medicinsk utrustning. En tredje runda av tariffer på 200 miljarder dollar kan träda i kraft redan i september. USA:s totala import från Kina ligger på cirka 500 miljarder dollar, och Trump har hotat med att slå tariffer på hela potten. Men nu gäller tarifferna alltså cirka 10 procent av Kinas export till USA.

Kanske intressantare än vem som gjort vad är vilka effekterna på världshandeln och världens tillväxt kommer att vara. Det vi redan sett är att världshandelns tillväxt har stannat upp och många företag har sänkt sina vinstprognoser, speciellt inom bilindustrin. Men samtidigt har flera företag satt fart på sina planer att investera i Kina vilket väcker frågan om vilka de dynamiska effekterna av ett handelskrig är; minskar produktionen, blir produkter dyrare eller byter produktionen plats? Och hur snabbt sker allt detta?

I ett intressant forskningspapper kommer Aalto-universitetets forskare Min Zhu fram till att amerikansk antidumping-politik mot Kina historiskt sett inte bara har minskat handeln med dessa varor mellan USA och Kina utan också lett till mindre kinesisk export till andra marknader, vilket pekar på att snäva handelshinder kan ha oanade sidoeffekter på världshandeln i stort.

Även om tariffnivåerna skulle stiga till mellan 30 och 60 procent, återspeglande ett fullskaligt handelskrig, och världshandeln skulle sjunka med 70 procent till den nivå som rådde 1950 resonerar Paul Krugman att de direkta negativa effekterna på världens bnp bara vore cirka 2–3 procent. Men dylika kalkyler beaktar inte de splittrande effekterna en deglobalisering medför, och dessa är betydligt större. I en sådan process finns det vinnare, men också väldigt många som skulle förlora till exempel genom att mista sitt jobb, och många av dessa finns inom USA:s gränser. Men än så länge finns det många politiska poäng att hämta genom att driva deglobalisering.

Det börjar nu råda en viss säkerhet om att USA:s huvudfiende i detta krig är Kina.

HEIDI SCHAUMAN

är chefsekonom på Aktia.