Ett irländskt farväl

I dessa tider då det i barnfamiljer blir aktuellt att lämna av barn på dagis, förskola och skola inträffar inte sällan den vidriga stunden då barnet ylar ”Lämna mig inte mamma/ pappa!” och vägrar släppa taget om nämndas ben. Att dyrka loss de små händerna och sedan vända ryggen till för att själv hinna till arbetsplatsen är något av de jobbigaste stunderna i vardagen.

Enligt en högst ovetenskaplig gallup bland mina amerikanska vänner finns det flera sätt att tampas med den här problematiken.

❞ För en ängslig nordisk mamma känns det irländska farvälet brutalt. Kommer det lilla barnet ständigt att gå omkring med en oro över att mamma och pappa utan förvarning kan försvinna? Leder det till livslånga trauman?

Vidars bästis pappa introducerade ett irländskt farväl för mig. Det innebär att föräldern, när avkomman är distraherad med annat, smyger i väg utan att säga hej då. Mannen berättade glatt hur hans son en morgon sett sin pappa på väg att försvinna och satt av efter honom i full galopp. Pappan hade satt i en extra växel och sprungit ifrån barnet, som sedermera fångades upp av en lärare.

För en ängslig nordisk mamma känns det irländska farvälet brutalt. Kommer det lilla barnet ständigt att gå omkring med en oro över att mamma och pappa utan förvarning kan försvinna? Leder det till livslånga trauman? Jag är ingen barnpsykolog, men ställer mig skeptisk till att inte alls säga hej då.

På tal om föräldrar och barn som inte får göra det har New York Times podcast ”The Daily” en utmärkt serie som handlar om immigrationspolitiken där föräldrar och barn separeras. Stundvis ganska hemsk, men viktig lyssning.