Män som hatar kvinnor
■ Vad är ens rättigheter och möjligheter att sätta stopp när någon börjar sprida uppgifter och bilder i syfte att skada en på nätet? Om kvinnliga offer för allehanda förtalskampanjer, hämndporr och hot och trakasserier på nätet handlar Cynthia Lowens dokumentär Netizens från 2018.
Hur lagen ser ut i USA, vilka rättigheter offret har, och vilka möjligheterna är att spåra förövare och får bort material blir inte helt klart. Men det som är uppenbart att det är svårt att få stopp på denna typ av trakasserier och förföljelser, och att kampen är lång om det lyckas. Polisen verkar heller inte ta de utsatta kvinnorna på allvar, eller ens förstå sig på problematiken.
Dokumentären följer tre kvinnor som blivit offer för nättrakasserier.
Aktivisten Anita Sarkeesian blev utsatt för näthat för att hon kritiserade kvinnobilden i videospel på sin sajt Feminist Frequency. När hon började samla in pengar för att finansiera webbserien Tropes vs. Women in Video Games eskalerade hoten.
Om Sarkeesian blev utsatt för att hon vågade kritisera en mansdominerad domän och kultur, verkar förföljelserna av Tina Reine mer handla om personlig hämnd. I hennes fall var det en tidigare pojkvän som spred rykten om henne på nätet. Ryktena ledde till att Reine på fem år inte kunde få något jobb inom sin bransch – när arbetsgivarna googlade henne fick de omedelbart träffar som gjorde att de inte vågade anställa henne.
❞ Det handlar alltså om något skrämmande och angeläget som kan drabba alla, men det är ofrånkomligt också något abstrakt och svävande över dokumentären.
En liknande historia har advokaten Carrie Goldberg vars expojkvän spred hämndporr om henne, det vill säga bilder och filmer av henne i sexuella situationer.
Eftersom hon själv hade svårt att hitta en advokat som var expert på denna typ av brott beslöt hon sig för att starta en advokatbyrå specialiserad på att hjälpa just dessa brottsoffer. Byrån har även engagerat sig starkt i metoorörelsen.
Det handlar alltså om något skrämmande och angeläget som kan drabba alla, men det är ofrånkomligt också något abstrakt och svävande över dokumentären. Det finns å andra sidan säkert också skäl till att man inte närmare går in på förövarna och hur trakasserierna mer exakt tagit sig uttryck. I vilket fall är dokumentären trots sitt ämne med sina dryga nittio minuter för lång. Yle TV1 21.30, repris söndag 12.40