Utan ekonomi i affärerna är få projekt motiverade och bakom Nord Stream 2 står stora energibolag med lång erfarenhet av marknadsekonomiska realiteter.
Katarina Koivisto i analysen på
Krimkrisen och Ukrainas ställning som transitland för rysk gas västerut har från början gjort planerna på en ny gasledning mellan Ryssland och Tyskland till lika mycket en politisk och militär som en rent ekonomisk fråga. Men oberoende av den stundvis hätska diskussionen kring ledningen Nord Stream 2 har företaget bakom den fortsatt sitt arbete och håller fast vid sin ursprungliga tidtabell.
Inom EU är ställningarna låsta i samma positioner som då Gazprom tillsammans med sina västerländska partner meddelade om planerna på en ledning som skulle dubblera mängden rysk gas till Europa. Tyskland är ledningens främsta förespråkare, medan Polen och de baltiska staterna hör till de främsta motståndarna.
Åsikterna går isär också inom många enskilda EU-länder och beror på vilken politisk åskådning man har.
I somras blandade sig USA:s president Donald Trump i leken. Varningar från Washington har gjort gällande att de västerländska energibolag som är med om att backa upp finansieringen av ledningen riskerar sanktioner från USA. De bolagen är tyska Uniper, där Fortum numera är största enskilda ägare, Wintershall, brittisk-nederländska Shell, franska Engie och österrikiska OMV.
Sanktioner är ingenting de europeiska energibolagen, som redan investerat betydande summor i projektet, är rädda för. Enligt nyhetsbyrån Reuters utredning uppger företagen sig följa med situationen, men vara övertygade om att USA:s sanktioner inte riktas mot europeiska intressenter.
Ukraina är det huvudsakliga skälet till att det gått storpolitik i gasledningen. Mycket av den ryska gasen till Europa går genom Ukraina och de transitavgifter landet får utgör en betydande inkomstkälla. Trump har därför avkrävt EU-ledare, bland dem främst Tysklands förbundskansler Angela Merkel, löften om att slå vakt om att gastransporterna genom Ukraina fortsätter.
Trump har också i sina uttalanden ondgjort sig över att Tyskland i och med den nya ledningen blir så beroende av rysk energi. Den amerikanska presidentens siffra på att 70 procent av den tyska energin skulle komma från Ryssland när gasledningen väl är klar är ändå enligt nyhetsbyrån Bloombergs beräkningar överdriven.
I bakgrunden ligger inte bara politik, utan också Trumps strävan att få EU att importera flytande naturgas, LNG, från USA. Men rent ekonomiskt är det betydligt billigare för EU och det övriga Europa att köpa gas via ledningar från Ryssland än flytande naturgas som med specialfartyg ska transporteras från USA. Marknaderna för amerikansk LNG lär ligga närmare de amerikanska gasfälten.
Trots att det gått storpolitik i Nord Stream 2 fortsätter alltså projektet att framskrida enligt plan. Företagen bakom ledningsbolaget har hela tiden betonat att det är EU:s energibehov och ett ekonomiskt sätt att tillfredsställa det som motiverar den nya ledningen. Projektet är affärsekonomiskt motiverat, annars skulle det inte vara någon idé med det, påpekar bolagen.
Utan ekonomi i affärerna är få projekt motiverade och bakom Nord Stream 2 står stora energibolag med lång erfarenhet av marknadsekonomiska realiteter. I det här fallet kan man ännu lägga till miljöaspekterna. Danmark är nu det sista landet som rent konkret bromsar ledningen. Men också utan danska politikers samtycke lär gas strömma från Ryssland till Tyskland genom en ny ledning i slutet av 2019.
”Ukraina är det huvudsakliga skälet till att det gått storpolitik i gasledningen. Mycket av den ryska gasen till Europa går genom Ukraina och de transitavgifter landet får utgör en betydande inkomstkälla. Trump har därför avkrävt EU-ledare, bland dem främst Tysklands förbundskansler Angela Merkel, löften om att slå vakt om att gastransporterna genom Ukraina fortsätter.”