Klinisk litterär konstruktion om makt och underkastelse
Tova Gerge tvingar läsaren att navigera i en utstuderad, klinisk konstruktion. Samtidigt är variationen i scenerna med jaget och föremålet för hans begär länge minimal. De äter avancerade maträtter och har avancerat sex, gång på gång, så att upprepningarna blir alltför många och framåtdrivet segt.
ROMaN
Tova Gerge Pojken
Albert Bonniers förlag 2018
Den svenska författaren Tova Gerge har tidigare gett ut två diktböcker och arbetat med scenkonst, men aktuella Pojken är hennes första roman. Och hon försöker åtminstone inte stryka läsaren medhårs, vilket man naturligtvis kan se som tilltalande eller problematiskt – beroende på vilken litteratursyn som föredras.
Berättarjaget har en bakgrund som självmordsbenägen drogmissbrukare, men har sedermera kommit in på universitetet där han studerar filmvetenskap och utvecklar ett annat, mer subtilt slag av beroende: han har zoomat in en kvinnlig kurskamrat och bestämt sig för att skaffa sig makt över henne. Hennes hår är inledningsvis snaggat, vilket bidrar till att han genast börjar se henne som ”pojken” – men när håret sedan på nytt växer fortsätter han, konsekvent genom hela berättelsen, att tänka på henne i maskulinum.
Och eftersom ”pojkens” val att sluta bry sig om vad folk ska tycka om henne verkar ha gett henne ett överläge gentemot många andra på kursen tänker sig berättarjaget att han genom att tvinga just henne till underkastelse också ska höja sig ovanom sina övriga kurskamrater.
Personer som spelknappar
Det här kan låta som en strategi utan riktig verklighetsförankring, men själva textens problem är snarare att varken protagonisten eller ”pojken” växer till några helgjutna, nyanserade eller ens trovärdiga personporträtt. De känns snarast som spelbrickor i ett förutsägbart rörelsemönster, och intrycket blir att Gerge i stället för att skildra människor helt velat fokusera på konstellationen makt-underkastelse som fenomen.
Som läsare tvingas man då navigera i en utstuderad, klinisk konstruktion.
Samtidigt är variationen i scenerna med jaget och ”pojken” länge minimal. De äter avancerade maträtter och har avancerat sex, gång på gång, så att upprepningarna blir alltför många och framåtdrivet segt. Och eftersom berättaren så hett eftersträvar att kunna tvinga ”pojken” till underkastelse kommer relationen nästan ända från början att färgas av sexuell brutalitet och regelrätt misshandel.
”Det handlar om vem som har makten och varför. Om att vistas i den frågan, om och om igen, tills den är besvarad.”
Gerge inordnar sig här i en modern svensk tradition, med namn som Christine Falkenland och Gertrud Gullbrand, där sexualitet och passion ofta övergår i våld.
Från olika samhällsklasser
Men det finns trots allt också något som ”pojken” har men protagonisten saknar, och det är en klasstillhörighet som garanterar henne någon form av samhälleligt skyddsnät.
Kanske är det i själva verket just därför det symboliskt namnlösa berättarjaget upplever ett så stort behov av att uppnå fullständig makt över henne. Och kanske är det också därför som han aldrig helt kan lyckas.
Det misslyckandet är ändå välgörande åtminstone för texten, som efter all tröttsam kretsgång på målrakan kan erbjuda en vändpunkt och insikt.
”Jag vet betydligt mer än han (läs: hon) om att sätta saker på spel. För mig är det bara en fråga om att släppa greppet några månader, så är jag körd. Han (hon) däremot skulle få harva sig neråt genom ändlösa lager av exklusiva yllejackor, presentslantar och familjebilar som gärna kommer och hämtar var han (hon) än befinner sig i världen.”