Mia Franck skriver om ett krigsbarns öde
I Mia Francks roman Bombträdgården visar mången sitt rätta ansikte och vissa välgörares motiv framstår som mörka.
Vilka erfarenheter, från missförstånd till övergrepp, kunde gömma sig i krigsbarnens språk- och maktlöshet? Mia Francks roman Bombträdgården handlar om en flicka från Tölö som skickas till Sverige undan bomberna.
Mia Franck Bombträdgården
Förlaget M 2018
Mia Francks roman Bombträdgården bygger på högintressant stoff.
En åttaårig finlandssvensk Tölöflicka som hemma kallas Lissu skickas som krigsbarn till en prästfamilj i Sverige. I krigets Finland finns en nervös mamma som är sjuksköterska men egentligen hade velat bli pianist. Pappan har stupat, mosters man är intagen på psykiatriskt sjukhus på grund av krigspsykos, Tölö har bombats och något fasansfullt har drabbat Lissus älskade ”brorkusin” Lennis.
På den lantliga prästgården i Rydlunda finns den anspänt stränga farbror Simon, den reumabrutna tant Ruth och dottern MariaGreta som girigt fäster sig vid sin nya fostersyster. Lissu blir här Liselott, eller ”finskan”. Något senare anländer ytterligare ett krigsbarn till familjen, den finskspråkiga Outi, eller ”Åti” som svenskarna säger. De bryr sig inte om att lära sig uttala hennes namn, och verkar inte förstå att Liselotts modersmål inte är detsamma som Outis.
Av godhet och av brist
När Sverige tog emot finska krigsbarn var välgörarnas motiv naturligtvis mångahanda. En del ville bara göra sin plikt, somliga mera hjärtligt dela med sig av sitt materiella och känslomässiga goda. Andra behövde kanske en hjälpreda på gården, ett fostersyskon åt det egna barnet, en ersättare för någon som saknades i familjen.
I värsta fall var behovet ännu dunklare – krigsbarnet förväntades rädda en dysfunktionell familj från något farligt, perverst eller tragiskt. I Bombträdgården leds vi djupt in i den här kategorin av bevekelsegrunder. Romanens drygt 300 sidor rymmer sadistiska mobbningslekar, sexövergrepp och dråp vid si dan av vänskap, solidaritet och lustfyllt sex. Samt en vuxen hjälpare i en klok gummas skepnad (örtkunskap och socialistisk folkbildning inkluderade).
Intressant alltsammans – i min generation är vi många som är barn till krigsbarn men vet ganska lite om de där parenteserna i våra föräldrars liv. Hur kändes det på riktigt att ryckas upp och planteras om för att sedan ryckas upp igen och återbördas till föräldrar man i värsta fall hunnit glömma eller bara kom ihåg som krigstraumatiserade nervvrak? Vilka erfarenheter, från missförstånd till övergrepp, kunde gömma sig i språk och maktlösheten eller i kulturskillnader som gjorde verkligheten skev och ogripbar? Vad gick att begripa, berätta eller ens komma ihåg efteråt när man igen bytt miljö?
Alltför många rätta ansikten
Mia Franck har tidigare gett ut doktorsavhandlingen Frigjord oskuld: heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman och tre romaner, Martrådar, Maraminne och Marlek som hennes dåvarande förlag Schildts & Söderströms klassificerade som fantasy. I dem kämpade huvudpersonen med att övervin na tonårens demoner parallellt i den verklighetsliknande staden Björknäs och i ett övernaturligt, hemsökt förflutets Birkenes.
Om Maraminne skrev HBL:s recensent Anna-Lina Brunell 2014 att Svenskfinland i Francks Maraböcker fått sin ”egen version av Buffy vampyrdödaren”. Buffy the Vampire Slayer är en tvserie från slutet av 90talet, högt skattad av forskare och fans som feministisk parabel. Francks nya bok utkommer på Förlaget M och etiketteras i höstkatalogen helt enkelt som roman. Hennes förtrogenhet med fantasyns konventioner märks också här. Lilla Lissu/ Liselott har nämligen en kuslig specialförmåga. Hon kan se människors ”rätta ansikten”: rädslan, svagheten och grymheten bakom den presentabla fasaden.
Ledmotivet ”det rätta ansiktet” – mardrömslikt, upplöst, dödsmaskliknande, diamantvasst etc – upprepas väldigt ofta och blir en genväg förbi gestaltningen. En mamma kan vara ond av rädsla, en älskad syster både pervers och ren, en brorkusin både stark och svag, en hustru kuvad men skarpsynt – men i min läsning tär varje omgång då det rätta ansiktet visar sig på berättelsens intresse, i bemärkelsen dess litteraritet.
Det finns många som önskar se fantasyns status uppgraderad från genrelitteratur/formellitteratur till litteratur, och gränserna mellan ungdomsroman och roman öppnade. Men i Bombträdgården uppfattar jag ansiktsmotivet som ett alltför lättköpt inlån från fantasygenren – skepnadsbytet som i synnerhet på film är så slående och behändigt – och det tillför ingenting.
Dess metaforiska eller annars betydelsebärande kapacitet är snabbt uttömd. Det gör att det psykologiska djupet minskar, utan att annat – språklig fördjupning, narrativ vild
Ledmotivet ’det rätta ansiktet’ – mardrömslikt, upplöst, dödsmaskliknande, diamantvasst etc – upprepas väldigt ofta och blir en genväg förbi gestaltningen. En mamma kan vara ond av rädsla, en älskad syster både pervers och ren, en brorkusin både stark och svag, en hustru kuvad men skarpsynt – men i min läsning tär varje omgång då det rätta ansiktet visar sig på berättelsens intresse, i bemärkelsen dess litteraritet.
het, moralisk komplikation – kommer i stället. Människor är inte alltid vad de ser ut att vara och har olika grader av insyn i sina bevekelsegrunder. Men vart går vi från den observationen som vi här serveras gång på gång (efter fyrtiotredje gången tappar jag räkningen)? Eftersom nästan varje dramatisk konfrontation, vändpunkt och kulmination i berättelsen innebär att någon av kontrahenterna visar sitt ”rätta ansikte” blir effekten av att Liselott upplever väldigt mycket snarare monoton än riklig.
Det är synd, för det är allvarliga saker Franck skriver om: Allt fult och hemskt som kriget gör både med föräldrar (dödar dem, gör dem psykiskt sjuka, grymma och traumatiserade) och med skyddslösa barn. Och allt förvridet och farligt som kan existera också i en miljö där maten är god och riklig.
Dessutom lär sig Lissu-liten under sina fem år i Sverige att inte heller hennes egen moraliska resning och medmänsklighet är något givet och beständigt, utan något hon måste skapa själv, värna om och våga.