Lek och allvar
Barnet står framför dockhuset. ”Det finns ingen trappa här”, säger hen bekymrat. ”Hur skall pappa kunna gå upp i övre våningen?” Jag avvaktar. ”Det finns ingen trappa”, bekräftar jag. Väntar. Barnet funderar. ”Nå, vi leker att här är en trappa, och nu går pappa upp till andra våningen, så här.”
Jag jublar inombords. Äntligen! Efter ett par år i terapi har Barnet tagit till sig den livsviktiga förmågan att via leken kompensera för den ofullständiga verkligheten. Förmågan är viktig, för verkligheten är alltid ofullständig. Livsviktig, för i den depressiva verkligheten förstör det ofullständiga allt, och i den lekande verkligheten kan det ofullständiga korrigeras, förbigås, förlåtas eller omges av barmhärtig förståelse.
Barnet har gömt sig bakom en gardin. ”Var kan Barnet vara. Är du kanske här”? Jag kikar bakom en stol, söker aktivt överallt. Till slut kan Barnet inte hålla sig, och ger till ett litet pip. ”Oj, du är här!” utropar jag, häpen, glad och lättad över att vi återfunnit varandra. Tror Barnet att jag faktiskt inte vet var hen är? Nja. Vi leker en dubbel lek, där Barnet har gömt sig, men halvt om halvt vet att jag nog vet. Kanske. Värst av allt skulle vara att bli bortglömd och inte längre upphittad. Därför piper Barnet som signal när väntan blir outhärdlig. Väntan på att bli återupptäckt, återfunnen och välkomnad med glädje.
I kurragömmaleken lär sig barn att någon kan fortsätta att finnas, fast hen inte syns, och frågar sig om man kan vara ihågkommen även om man är ifrån varandra. Separation, återförening och objektkonstans är bara några av de begrepp som barn lär sig hantera via kurragömmaleken.
Via leken utforskar barnet hur verkligheten är beskaffad och hur saker fungerar. Via leken utforskar barnet vad som är på riktigt, vad som är på låtsas. I leken ryms allt som ryms i livet – att vinna, att förlora, att hitta och tappa bort, att vara ensam och i grupp, att förstå och bli förstådd, att rasera och bygga.
Leken är utan mål, eftersom målet är att leka, och leken föds och slocknar. Men den vuxna kan stödja barnet till uthållighet, ge ord och betydelse åt det som barnet upplever och utforskar, sporra till att försöka på nytt, hjälpa barnet att hantera de känslor som uppstår. Under de tidiga åren är det vanskligt att försöka skilja mellan lek och inlärning. Om barnet pekar på en bokstav med ett uppfodrande ”dä-dä?” svarar den vuxna kanske med att namnge bokstaven. Handlar det då om lek eller inlärning? Mest handlar det om att barnet behöver vuxna som är intresserade av och öppna för vad barnet funderar på, och som har beredskap att besvara barnets uttalade och outtalade frågor.
Den allra sista terapitimmen lekte Barnet att en liten docka hoppade fallskärm från ett flygplan. Med spänning följde jag med hur dockan långsamt närmade sig marken. Då dockan nådde marken, stod den stadigt på sina båda ben. Våra blickar möttes i gemensam glädje – det här ska nog gå bra.