”I dag era ägodelar, i morgon era liv!”

”För den som tillhör en språklig, etnisk eller religiös minoritet är det naturligt fast smärtsamt att tänka på hur andra minoriteter i världen lever.”

”De slog sönder butikernas rulljalusier

och hemmens dörrar med yxor. De kastade ut pianon och skåp genom fönstren och skrek: ’I dag era ägodelar, i morgon era liv!’ ” *

Så här beskriver en medlem av Istanbuls grekiska minoritet** det han såg på sin hemgata den sjätte september 1955. Den systematiska förstörelsen av grekiska kyrkor, skolor och hem samt av butiker som ägdes av greker skulle pågå hela natten. Personskador i form av (minst) 12 dödsfall, samt oräkneliga fall av misshandel, våldtäkter och möjligen tvångsomskärelse förekom. De två senaste kategoriernas mörkertal är säkert stort. Också judar och armenier i staden drabbades, men mobbaktionens huvudmål var den grekiska befolkningen. Liknande händelser, men i mindre omfattning, inträffade också i Izmir. Över 4 000 affärer, 110 hotell, 27 apotek och 21 fabriker ägda av greker och över ett tusen grekiska hem förstördes.

Istanbulpogromen natten mellan den sjätte och sjunde september 1955, eller ”septemberhändelserna” som den kallas på grekiska och turkiska, var naturligtvis ingen spontan manifestation av de istanbulitiska turkarnas agg mot den då ungefär 76 000 personer starka grekiska minoriteten. Den var ett resultat av medveten spridning av falska nyheter – ett rykte om att Atatürks barndomshem i Thessaloniki utsatts för ett grekiskt bombattentat.

Turkisk polis förhöll sig passivt medan förstörelsen pågick. Exakt vem som beställt pogromen, och med vems välsignelse, är inte helt klart, men premiärminister Adnan Menderez, oppositionsledaren Ismet Inönü från det republikanska (Atatürk-trogna) partiet och krafter inom armén har utpekats som de skyldiga. Hur de här instanserna än positionerade sig i förhållande till varandra, hade de den brutala nationalismen gemensam. Liksom opportunismen, som en medlem av en av Turkiets små minoriteter beskrev så här när jag intervjuade hen för bara några år sedan:

”När helst det uppstår en spänning, närhelst den här atmosfären breder ut sig, är det vi som är materialet för staten” – materialet för fiendebilder och konspirationsteorier.

I bakgrunden för det som hände 1955

fanns Cypernkrisen, en internationell konflikt som under alla 63 år som gått sedan dess har fortsatt att plåga den grekiska minoriteten i Turkiet. När spänningen eskalerat – väpnad konflikt Blodsjulen 1963 mellan greker och turkar på Cypern, den turkiska invasionen av norra Cypern 1974 och så vidare – har den nationalistiska aggressionen mot den här minoriteten blossat upp, och våg för våg har den genom emigration till Grekland och andra länder decimerats till dagens folkspillra på 2 000 personer.

För den som tillhör en språklig, etnisk eller religiös minoritet är det naturligt fast smärtsamt att tänka på hur andra minoriteter i världen lever. Därför tycker jag att vi finlandssvenskar skall skänka det som hände i Istanbul natten mellan sjätte och sjunde september 1955 en allvarsam tanke.

Men ännu viktigare är det för de lyckliga som tillhör majoriteter att grundligt besinna vilka krafter som släpps loss när populism och falska nyheter tillåts – eller rentav uppmuntras – av regimer som vill avleda uppmärksamheten från sin verkliga politiska och ekonomiska agenda.

Skribenten är författare till boken Den mystiska Näktergalen. Judar, armenier och greker i Istanbul (2017). * Vittnesbörd återgivet i den armeniska tidskriften Agos, som utges i Turkiet på armeniska och turkiska. ** På turkiska kallas den här minoriteten ”rum”, det vill säga ”romare”, för att dess rötter finns det i bysantinska eller östromerska riket vars huvudstad var Konstantinopel.