Underbara Uspenskijkatedralen
När m/s Emma seglar in i Södra hamnen styr den rätt in i en oljemålning som av marinmålaren Oscar Kleineh. I hans Helsingforsvy från slutet av 1800-talet står Uspenskijkatedralen rest till minne av gudsmoderns avsomnande majestätisk i ett ödsligt trots på Skatuddsberget. I målningen blickar Gornostajevs katedral ut över Skatuddens fallfärdiga kojar mot Engels kasern i öster.
Ombord på båten lastad med italienare hörs en kollektiv suck av beundran. Den måleriska panoramautsikten med blåa, rosa och lejongula hus förför. Italienarna som är svaga för kyrkoprakt zoomar också med sina smarttelefoner in den praktfulla 150-åriga Uspenskijkatedralen, där man i kyrkosalen kan ana både inflytande av italiensk konst, se arvet från Bysans och be vid guld-2 och pärlklädda ikoner, himmelens fönster.
Min italienska guidekollega är en mästare på att krydda vår historia med intressant kunskap. Han berättar att den ståtliga kyrkobyggnaden står kvar som ett ensamt minne av den rysk-bysantiska stilen efter den långa ryska perioden då vår huvudstad var förstad till kejsartidens Petersburg. Efter Finlands självständighet uppslukades de ryska officerarna i granna uniformer, kosacköverstarna i vida kaftaner och de eleganta marinofficerarna av havet och jorden, men kyrkans österländska kupoler fortsätter att skimra. Det rika klockspelet ljuder också i samma triumf som förr i det långhalsade mittornet med tak och lökkupol av vilken den största klockan donerats av en välbeställd Moskvabo.
Vi lägger till vid Kejsarinnans sten, går förbi Aaltos marmorskapelse, den som delvis döljer katedralen och som i folkmun kallas för sockerbiten. Då nämner kollegan att trots att han beundrar Aalto stort blir han alltid smått avvisad av uppkomlingen till kontorsbyggnad som döljer den praktfulla kyrkan .
– Secondo me, enligt mig, säger han, är det hålögt stirriga bygget ett försök att dölja Finlands tsaristiska arv, samtidigt som det ger nådastöten åt Presidentens slott och Esplanaden.
Intressant iakttagelse, tänker jag när vi tillsammans med människoströmmen stretar uppför den höga backen. Då berättar jag något för min kollega som han inte känner till. Det påstås att katedralen knappt färdigbyggd hotades av en stor olycka då en del av berget rasade och stenblock krossade tak och väggar på magasinen nedanför. En skriftlig rapport om det inträffade skickades till kejsaren som försåg den med en kortfattad anmärkning: ”Får inte upprepas.”
– Grazie, tack för informationen, säger min kollega och skrattar. Berget har utan tvivel lytt förbudet.