Gränslösa risker i gränsjustering
Tidigare har gränsförändringar på Balkan sällan löst problem utan snarast skapat nya. Samma kunde ske om Serbiens och Kosovos gränser justeras.
Gränser har flyttats i hundratals år på Balkan, oftast med våld. Många politiska ledare i området anser också i dag att gränserna inte är optimalt dragna.
Nu är en gränsjustering igen aktuell. Den här gången på fredlig väg, men eventuellt med nya svåra konflikter i släptåg.
Det var för ett par veckor sedan som frågan officiellt lades fram. Vid ett EU-möte i Österrike sade Serbiens president Aleksandar Vučić och hans kollega från Kosovo, Hashim Thaçi, att de är redo att rita om gränsen mellan länderna för att få ett slut på den långvariga konflikten.
De två ländernas presidenter ska på fredag träffa EU:s utrikespolitiska chef Federica Mogherini för att diskutera vidare.
Det gäller sannolikt ett byte där ett område i norra Kosovo med en hel del serbisk befolkning skulle anslutas till Serbien, medan ett område med en ansenlig albansk befolkning i södra Serbien skulle bli en del av Kosovo.
Det kunde tyckas att det här är ett bra sätt att få slut på bråken mellan Serbien och Kosovo och samtidigt skulle ett hinder för ländernas väg mot EU-medlemskap fås bort. Men det är en komplicerad situation med många tänkbara följdscenarier.
De två länderna var i krig med varandra för knappt 20 år sedan då Kosovo bröt sig ut ur Serbien. 2008 förklarade sig Kosovo självständigt, vilket 110 länder vid det här laget har erkänt. Bland de länder som inte erkänt Kosovos självständighet finns givetvis Serbien men även fem EU-länder. Ryssland och Kina har blockerat Kosovos möjligheter att bli medlem av FN.
Serbien och Kosovo vill båda bli medlemmar av EU, men ett medlemskap är otänkbart så länge det finns olösta konflikter länderna emellan. Det är kanske främst i skenet av detta som de två ländernas presidenter nu försöker hitta en utväg. En konfliktlösning är i allas intresse, men att där skulle ingå en gränsjustering är riskfyllt.
Reaktionerna inom EU har varierat och antyder att det finns olika åsikter om hur man ska förhålla sig till ett förslag om gränsjusteringar.
EU:s linje har varit att gränser inte ska justeras och speciellt Tyskland håller benhårt fast vid detta. Förbundskansler Angela Merkel har sagt att gränserna är dragna och ska inte ändras.
USA har tidigare resonerat på samma sätt men har nu intagit en ny ställning. Enligt Donald Trumps säkerhetspolitiska rådgivare John Bolton skulle amerikanerna inte blockera en deal som inkluderar en flyttning av nationsgränser.
Även om de två presidenterna nu för fram ett förslag om gränsjusteringar finns det inte alls ett odelat stöd för det på hemmaplan. Det är inte förankrat i respektive land och protesterna har varit synliga åtminstone i Kosovo. Såväl oppositionen som landets premiärminister motsätter sig gränsjusteringar. Inte heller i Serbien får justeringar ett massivt stöd.
Man kan också fråga sig vad som skulle hända med de albaner som fortsättningsvis skulle bli kvar i Serbien och de serber som blir kvar i Kosovo. De här minoriteterna minskar om gränsen flyttas och det skulle knappast förbättra deras situation om inte en garanti för minoritetsrättigheter bakas in i gränsjusteringsavtalet.
Risken är också överhängande att regleringar av gränsen mellan Kosovo och Serbien skulle få dominoeffekter och väcka krav på liknande ändringar också på andra håll på Balkan. Bland annat i Bosnien-Hercegovina skulle säkert den serbiska minoriteten börja vädra morgonluft och hur reagerar de albanska minoriteterna i Montenegro och Makedonien?
Etniskt täta gränser får inte vara ett mål, det är inget att eftersträva och absolut ingen garanti för fortsatt fred i området. Trygghet, lugn och ro kan uppnås utan etniskt rena helheter, multietniska miljöer skapar tvärtom förståelse för andra folkgrupper. Också på Balkan måste man lära sig att fredligt leva i ett multietniskt samhälle och bygga en nationell identitet i stället för endast en etnisk identitet.