Ingen rädder för nunnan här
Det är mycket rök och lite eld i den överbelamrade rysaren Nunnan. Det enda som får nackhåren att resa sig är den horribla dialogen, och det för att den är så ofrivilligt komisk.
RYSARE
Nunnan
Regi: Corin Hardy. Manus: Gary Dauberman. Foto: Abel Korzeniowski. I rollerna: Demián Bichir, Taissa Farmiga, Jonas Bloquet.
En olycka eller förbannelse kommer sällan ensam, fråga regissören, producenten och manusförfattaren James Wan som blåst liv i filmserier som Saw, The Conjuring och Annabelle.
I Nunnan (The Nun), som de facto bygger på en originalidé av Wan, finns därtill en koppling till The Conjuringfamiljen; Vera Farmigas demonutdrivare figurerar i ett par bisatser. Ja, plus att det är lillasyster Taissa Farmiga som lagt beslag på den kvinnliga huvudrollen, blink, blink.
Fast här bär det av till femtiotalets Rumänien, till ett nunnekloster där en demonisk abbedissa härjar och har sig. Det slutar med att en av nunnorna tar sitt eget liv, hellre det än att kapitulera inför ondskan och mörkret.
Det är nog för att Vatikanen ska dra öronen åt sig – och skicka fader Burke (Demián Bichir), själv med ett tragiskt förflutet, till den rumänska vischan. Och eftersom det är fråga om ett nunnekloster behöver han ett kvinnligt förkläde.
Sockermonster i godisbutik
Valet faller på Taissa Farmigas novis som mycket riktigt råkar i hetluften. För uppbackningen står Jonas Bloquets bondson, den lokala guiden som till skillnad från sin arbetsgivare står med båda fötterna på jorden (tills det lyfter vill säga).
Mycket av charmen i The Conjuring, varför inte även i Annabelle, låg i det faktum att man hushöll med chockeffekterna, detta samtidigt som man lät bli att torgföra, exponera själva hotbilden.
Så inte i Nunnan, The Nun. Här var det ljus som slocknar, dörrar som slår igen, bindgalna nunnor som lever loppan. Regissören Corin Hardy beter sig som ett sockermonster i en godisbutik, missar aldrig en chans att dra till med ett audiovisuellt hyss eller två.
Överbelamrat är bara förnamnet och inte blir det bättre av att den visuella och scenografiska inramningen närmast för tankarna till den brittiska Hammerverkstaden (som förvisso aldrig sjönk så här lågt).
Det är mycket rök, lite eld. Och det enda som får nackhåren att resa sig är den horribla dialogen, ofrivilligt komisk om något.