Utstuderat töntig myrstack
Marko Mäkilaaksos jättemyraction är lika pulp som camp. Men trots fina råvaror och läckra referenser är det inte fullt så knasigt och läskigt som man förväntar sig.
ACTION/RYSARE/KOMEDI
It Came from the Desert
Regi: Marko Mäkilaakso. Manus: Mäkilaakso, Trent Haaga, Hank Woon Jr. Foto: Juge Heikkilä. I rollerna: Harry Lister Smith, Alex Mills, Vanessa Grass, Mark Arnold.
Förra veckan var det förhistoriska jättehajar som stod på programmet. Den här veckan ligger fokus på genmanipulerade myror men ändå är det skillnad som på natt och dag – mellan Megalodon och It Came from the Desert.
Där den förstnämnda filmen inte räds vare sig muskler eller respektingivande effekter är Marko Mäkilaaksos It Came from the Desert en B-film av det slag som skulle ha gjort sig på femtiotalets fempennisetablissemang, företrädesvis på de mindre nogräknade drive in-biograferna.
Den springande punkten är att de cinematiska råtthålen försvunnit så gott som helt, bara för att ersättas av allehanda genrefilmfestivaler och specialiserade tv-kanaler med förkärlek för kvalitetsskräp.
Men filmen ja. Här möter vi Alex Mills mc-knutte, Lukas, som med god hjälp av nördpolaren Brian (Harry Lister Smith) vinner ett motocrossrace. Orsak nog att slå runt och fira vilt, detta med ett spritglatt partaj i Nevadaöknen.
Bara att spela med
Men innan Lukas och Brian, nu i sällskap av kärleksintresset Lisa (Vanessa Grass), kommer till skott snubblar man över en underjordisk forskningsanstalt med militära förtecken. Och förstås vill det sig inte bättre än att man här experimenterat med en population av jättemyror. Sedan är det bara att sätta benen på ryggen.
Som tittare gör man bäst i att hålla tungan rätt i mun, att spela med och inte sätta sig på alltför höga hästar. Och i den meningen är filmen inte helt fy skam.
Förutom att de i huvudsak brittiska skådespelarna (utrustade med klockren amerikansk accent) är uppgiften mogen, kan Mäkilaakso (War of the Dead) sin B-film – om det så gäller det erkänt töntiga B-creature feature-stuket eller åttiotalets grabbigt skjutglada actionestetik.
Slutresultatet är lika pulp som camp men ändå inte helt tillfredsställande. För trots att det i filmen finns gott om fina råvaror och läckra referenser – allt från femtiotalsrullen Them! och Jurassic Park till Paul VerhoevensStarship Troopers – är det inte fullt så knasigt och/eller läskigt som man har rätt att förvänta sig. Ofta smakar det pastisch.
Nämnas kan att filmen spelades in i spanska Almeria med Åbo och dess industriella undre värld som andra violinist. Mycket strul för lite pengar lyder budet.