Susanna Ginman i ledaren
Partierna på den rödgröna sidan konkurrerar med varandra, särskilt De gröna och Vänsterförbundet. De två har mycket gemensamt men deras ordförande har helt olika framtoning.
Li Andersson är en utpräglad sakpolitiker. Hon är påläst och har inga problem med att framföra sin och partiets åsikt tydligt och koncist. I jämförelse med Touko Aalto vinner Andersson alla gånger på den här punkten. Aalto talar långt och böljande och det blir inte alltid riktigt klart vilket kärnbudskapet egentligen var.
De gröna klarade sig strålande i opinionsmätningarna en ganska lång tid efter det senaste riksdagsvalet. Under Ville Niinistös ledning framstod De gröna som det ledande oppositionspartiet trots att SDP är klart större och därför har ett slags företräde att representera oppositionen. Men Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne verkade efter valet och regeringsförhandlingarna 2015 ha tappat geisten. Ville Niinistö däremot reagerade snabbt och missade få möjligheter att pika regeringen Sipilä, särskilt för nedskärningarna inom utbildningssektorn.
Sedan tog Niinistös mandat slut och han måste efter sex år på ordförandeposten stiga åt sidan. Touko Aalto, som sitter sin första period i riksdagen, valdes till hans efterträdare sommaren 2017.
De grönas höga stödsiffror i mätningarna året efter riksdagsvalet har nu gått ned efter att som högst ha överskridit 17 procent. Fortfarande ligger de klart över stödet i det senaste riksdagsvalet.
Touko Aalto gjorde en riktigt slät figur i samband med Yles senaste mätning. På torsdagsmorgonen intervjuades han av Yle och valde att påpeka just det faktum att stödet fortfarande är högre än 2015. Mer klädsamt för en partiordförande hade det varit att uppvisa en lite större ödmjukhet. Ännu värre blev det på eftermiddagen när Aalto sprang undan journalisterna och vägrade säga något alls.
Nu börjar De grönas överseende med Aaltos sätt att hantera ordförandeskapet ta slut, även om det knappast kommer fram så tydligt på partiets delegationsmöte nu på veckoslutet. Men Ville Niinistö hann redan kritisera Aalto på ett sätt som är ovanligt. Det är ändå Aalto som leder partiet i riksdagsvalet. Om förväntningarna inte infrias i valet kan Aalto få gå vid kongressen sommaren 2019.
Vänsterförbundet gick i samma mätning klart framåt, mera än De gröna backade. Som partiordförande uppskattas Li Andersson över partigränserna. Till och med i så hög grad att det inom VF finns en besvikelse över att hennes popularitet inte syns bättre i stödet för partiet.
Li Andersson är en utpräglad sakpolitiker. Hon är påläst och har inga problem med att framföra sin och partiets åsikt tydligt och koncist. I jämförelse med Touko Aalto vinner Andersson alla gånger på den här punkten. Aalto talar långt och böljande och det blir inte alltid riktigt klart vilket kärnbudskapet egentligen var.
Vänsterförbundet presenterade nyligen sitt framtidsprogram som ska ge en bild av hur regeringsprogrammet skulle se ut om VF skulle få skriva det utan kompromisser. Det är ett bra grepp – både för att det visar att det aldrig finns bara ett alternativ i samhällsutvecklingen och för att det är viktigt att ideologi och värderingar konkretiseras och formuleras klart. Då har vi väljare något att ta tag i när vi ska besluta oss för vem vi vill ge vår röst. Det är sedan en annan sak att inget regeringsprogram skrivs av bara ett parti, men det är viktigt att de värderingar partierna står för utkristalliseras.
Partiet fäster mycket uppmärksamhet vid den brytning som arbetslivet är mitt inne i. VF vill vara ett parti som står på människans sida och erbjuder trygghet i förändringsvindarna. Programmet innehåller många konkreta förslag, till exempel en finansieringsgaranti för dem som måste utbilda sig på nytt för att arbetslivet förändras och gamla jobb försvinner. Allt kostar naturligtvis och för att finansiera sina förslag vill Vänsterförbundet ha en tätare skattebas, slopa företagsstöd som är miljöovänliga, beskatta kapital hårdare och återinföra förmögenhetsskatten.
Li Andersson har varit tydlig med att VF hoppas på en rödgrön regering med SDP och De gröna efter valet. Ur den synvinkeln är det förstås illa att väljarna ser ut att segla mellan Vänsterförbundet och De gröna, i stället för att nya väljare kommer till. De behövs för att VF:s vision ska vara realistisk.